Insida och hemsida

2 Oct

Jaa, vi skriver 2/10 2014 idag, och det skulle alltså ta mig ett halvår innan jag fick tummen ur och skriva i bloggen. Det här som jag håller på med kan nog inte med bästa vilja i världen kallas blogg, men “sån är jag” som mamma brukar säga. Hur som helst, några ursäkter för min tystnad på detta “forum” har jag absolut inte, annat än att det har hänt en hel massa, och att blogga har således inte varit “prio 1” på min lista. Prio 1 har närmast gått ut på att försöka hänga med i svängarna utan att ta kurvorna alltför brant.

Hela maj gick åt att göra slutarbeten till examen i Mental tränare, varvat med glada träffar hos en av kurskamraterna tillsammans med några andra dito. Utan dessa kvinnor hade det varit mycket svårare att få något vettigt av vissa delar i våra arbeten, men nu kan vi och resten av kurskamraterna göra High Five och titulera oss Mental tränare! Sen kom midsommar emot, med konfirmation, löptävlingar (nej,neeej, inte jaaag) och midsommarfirande däremellan. Hem och hämta andan och sen kusinträff med min makes kusiner som inte är alldeles få till antalet. Tätt efter kusinträffen följde semester, och då blev det Åland, Sverige (och underbara Roslagen, bland annat) och sen hem igen. Semestern tog slut som alla år tidigare, och sen blev det planering av familjemiddag för uppvaktning av maken som fyllde jämna år. Vi hade bestämt att överraska honom, och det gjorde vi med besked. Det var bara vi i den närmaste slutna kretsen; barnen med familjer, syster med familj, och så mor. En härlig lördag, som följdes av en härlig söndag i skärgården med en del av barnaskaran. Så gick den sommaren, nu är det mörkt som i “hum-hum” utanför fönstret och man får dra fleece-sockorna på sig omkvällarna. Men det har sin tjusning med hösten också.

Såååå slarvigt…

28 May

Milda makter! Tiden har runnit iväg, och jag har inte ens reflekterat över det faktum att jag bloggade senast i november! Skäms på mig, vad är det för “bloggas”?? Man kan inte kalla det blogg, inte ens “spridda skurar av text”. Men nu ska jag försöka skärpa mig. Lägg märke till att jag sa “försöka“.

Jag har i alla fall inte legat på latsidan, kan jag tala om. Studierna är avslutade, bokslutsperioden avklarad, vintern har under tiden jagats på flykten – fast man inte skulle tro det idag – och vi har till och med haft några underbara sommardagar.  Idag hade jag “en-sån-där-dag”, som började med att jag blev rutten på maken för att han inte ruskade liv i mig när han steg upp. Till saken hör att jag skulle till min ortoped-tekniker och se över hjälpmedlen, och maken hade lovat väcka mig när han steg upp. Det hade han saligen glömt! Nå, jag vaknade i alla fall, men mitt morgonhumör som ju inte är det allra bästa, blev inte bättre av att det inte fanns kaffe kvar, och “grunden” till morgongröten skvalpade över tallrikens bräddar innan den hann in i mikron. Efter diverse morrande och torkande fick jag i alla fall gröten i mig, bryggt mera kaffe och sen i duschen. Fortfarande hade jag inte tittat i kalendern, visste bara att jag skulle till Alberga idag och tidigt, så det var bara att sparka igång tanten.

Jag satte mig i bilen och påbörjade färden, kom lyckligen fram och steg in i väntrummet. En av flickorna som brukat vara med när vi gjort mätningar och provningar tidigare, stod i receptionen och såg smått chockad ut när jag kom in. “Är du här redan? Det är en och en halv timme för tidigt!!” “Nej lägg av” sa jag, och började rota efter kalendern. Mycket riktigt stod det snyggt och prydligt antecknat “Alberga 10.30” på dagens datum. Nå, jag hade ingen nöd i världen, och det sade jag åt henne. “Jag har en deckare, ett äpple och all tid i världen så han kan pyssla med sitt tills min tur kommer” sade jag och plumsade ner i soffan, halade fram deckare och äpple och lyckades se förnöjsam ut. När min tekniker kommer och ropar mitt namn, så visar klockan en hel timme för tidigt. Förnämligt, skulle jag vilja säga! Han fixade och donade med mina attiraljer, och sen kom jag iväg hem strax innan jag skulle ha varit på plats. Inte dåligt! För att ha börjat på – för mig – ett mindre bra sätt, så slutade den här dagen riktigt bra!

Grått, grått och grått!

21 Nov

En dag regn, en dag sol och så regn igen. Voi suck!! Kanske kommer det lite snö nästa vecka ändå… Min kära man sade häromdagen att “nu har det kommit 133 mm regn, och innan det kommer snö ska det regna 150 mm”. Hmm, få se nu om han inte ska få rätt, min alldeles egen vädergubbe. Han brukar sällan vara långt från sanningen, det har jag sett alltför många gånger under våra 15 år för att ens drista mig till att tvivla. Han har en “väderbok” som han nogsamt antecknar väder, vind, regn, sol och annat i, och det lönar sig inte att ge sig in i väderdiskussioner med honom, för då söker han fram “väderboken” och bläddrar fram till “tvistefröet” ganska omgående. Han började föra väderdagbok i december 2000 när vi flyttade hit, och har troget skrivit sedan dess. Om inte vi är hemma så skriver husvakten.

Ibland kan han säga “nu ska jag klippa gräset, för imorgon ska du få se att det regnar”. Alldeles riktigt, följande dag regnar det och gräset är naturligtvis klippt enligt planen. Samma sak om jag säger att jag ska tvätta fönster. “Ingen idé, det regnar imorgon och så är det förstört”. Hmm, nåja, lite regn på nytvättade fönster är ju inte hela världen när dom nu en gång är tvättade. Men visst “¨påtar det”, när man slitit och jynsat för att dom ska bli rena och sen är det tårefloder från himlen som väter ner dem. Och så har gubben fått rätt igen en gång. Men nu börjar jag nog bli utled på detta skvalande. Man kan ju verkligen undra vem det är “däruppe” som är så himla upprörd så att inga näsdukar räcker till utan allt måste drällas över oss?! Lite snö skulle pigga upp i mörkret, eller hur? Ifjol kom det snö 28/11 enligt makens anteckningar, och i Västergötland i Sverige har dom visst fått snö. Så det är nog på väg. Till mångas förtret, men också till mångas glädje, min bland andra.

Jag tycker om snön, allt detta vita och kalla som täcker marken och klär in träd och buskar i vit skrud. Gnistrande kalla vinterkvällar när fullmånen sprider sitt sken över gården och får snökristallerna att glittra som små diamanter, det härliga knarret under skorna när man går på snön… Att skuffa snö och få motion och frisk luft, samtidigt som man känner sig så jädra duktig och stark. Allt har ju en gräns, så även snöandet. För mycket och för litet skämmer allt, och när det går långt in i mars utan att vintern ger vika, då blir man ju less på det också. När är man riktigt nöjd? Men jag skulle inte byta våra årstidsväxlingar för någonting i världen. Det är ju dom som gör tillvaron spännande, i alla fall ur vädersynpunkt.
Ha en skön kväll i höstmörkret, hörni. Tänd en brasa, tänd ljus, eller tänd varenda lampa i huset. Huvudsaken att ni har ljus, värme och kärlek omkring er.

Facebook i familjen

20 Nov

Hihiii, igår fick jag chansen att ge tillbaka för gammal ost med samma replik som min man brukade ge mig när jag nån gång missade potatisen för att jag satt vid datorn, när jag borde ha varit i köket.

Till saken hör att jag skaffade en “skrivplatta” åt maken i våras, för att han skulle kunna ladda ner sjökort i den och ta med sig när vi är ute på båtturer. Nog för att han hittar i Ekenäs Skärgård, den fixar han som sin egen byxficka OCH handske, men ibland kan det vara bra att ha uppdaterade sjökort, vilket vi inte hade. Tidigare hade han sprattlat emot och menat att han inte skulle få ha den ifred för mig om vi skaffade en sådan, men jag lovade dyrt och heligt. Han hade tänkt nöja sig med sin telefon, men i den gick det naturligtvis inte att ladda ner ett sjökort, därtill var minnet alldeles för snålt tilltaget. Jag skaffade en “platta” åt honom och den blev väl emottagen. Plötsligt var han också på FB och surfade! Förut var det ett muttrande av Guds Nåde, när jag satt och kollade FB, “e du där å surfar nu igen”, eller “ha de vari någo nytt på Fejsbooken?”. Om jag någon gång lagade mat och sprang mellan köket och datorn (har bara en fast dator i arbetsrummet, räcker bra för mig) så fick jag höra att jag nog snart bränner vid eller glömmer något på spisen “så där kan man ju bara inte hålla pååååå”. Jo, det kan man om man är kvinna och har simultankapaciteten under kontroll. Men om man är man och har en skrivplatta, så ska man nog inte ha den med sig i köket, för då blir det brända köttfärsbiffar. Hihiiiii.. Men samtidigt måste jag hålla med om att det är kul när han är på FB, för vi har ju gemensamma vänner men också olika, och hans polare brukar hitta en massa kul, liksom även mina, så vi “delar” åt varandra ibland. Han, som “aldrig i liiiiivet skulle börja med något sånt”, han är nästan mera såld än vad jag är. “Finns ju myki intressant här, ju”. Det är aldrig försent att ändra sig, och inte bara kvinnor förbehållet heller.

Svenska kocken

31 Oct

Nåjaa, så har man då provat på att laga kållåda. Men jag lyckades nog ställa till i köket, så det tog lika länge att städa upp efter sig, som att få ihop anrättningen med allt kokande och stekande. Vi vill ha malet kött i vår kållåda, så det var full fjutt på spisen. Sen ska det ju kokas risgrynsgröt (!) också. Där blev förvirringen total, för i receptet stod det en måttangivelse och hänvisning till en annan sida med just risgrynsgröt. Okeej, jag gick efter det sistnämnda (men lämnade sockret borta) och kokade risgrynsgröt efter att först ha kontaktat maken och med panik i rösten frågat “ska det verkligen vara risgrynsgröt i den här blandningen?”. Svaret blev jo, så jag sparkade igång. Tro nu inte att jag gjorde som i receptet, att jag kokade upp gryn i vatten och sen spädde på med mjölk. Nähädå, jag skickade ner allt i kastrullen och satte på plattan, precis så som man inte skulle göra. Jag tror inte att risgrynen hade någon skillnad om dom blev kokta i vatten eller vatten och mjölk samtidigt, men i alla fall… När man är ovan ska man följa receptet, det har jag lärt mig i huslig ekonomi när det begav sig.

Efter en stund fräste det och pyste på spisen, då hade jag redan glömt att det var mjölk i eländet och att det är bland det mest lömska man kan ha på en spis. Först händer ingenting, sen händer ingenting…. Sen vänder man ryggen åt och så har man allt över spisen! Så också idag. Och då hade inte blandningen i kastrullen visat minsta tecken på att bli gröt, så jag började bli lätt nervös… För att göra en lång historia kort, efter en timmes puttrande så blev det till slut gröt, och så skulle kålen skäras i “spitur” och kokas. Gick också bra, förutom att jag lyckades få kålen att koka över också, fastän jag hade den på svag värme (tyckte jag i alla fall). När allt var kokat och stekt och klart, kommer maken hem från jobbet och “inspekterar”. Såg bra ut så långt…. Sen skulle han iväg på blodgivning, så jag fick klara resten själv. Det vill säga, blanda ihop allt jag hade fixat i kastruller och stekpannor, det skulle ner i gröten och sen från grötkastrullen ner i formen. So far so good. Nu har den varit i ugnen full tid, och jag börjar undra om min kära man råkat ut för någon värre vampyr för det är en dryg timme sen han åkte hemifrån… Men dom här “vampyrerna” brukar ha kö, så det tar nog sin tid.

Men jag har i alla fall klarat “eldprovet” (eller heter det kanske ‘kålprovet’?) så här långt, nu återstår att se om man kan äta anrättningen. Många säger att “det är såååå lätt”, men för en som levt singelliv (jag var alldeles för lat för att sätta igång såna projekt) och däremellan levt med ett par herrar som inte ville kännas vid kållåda eller ens kåldolmar, så har det inte blivit av för mig att prova. Och maken är suverän på kållåda och -dolmar, så jag har inte behövt. Men nu tänkte jag att jag ändå skulle prova, nån gång måste bli den första fast det blir på äldre dagar. Jag tycks göra allt på “äldre dagar” nuförtiden…

Åter till ordningen

20 Oct

Men låt mig vara...

 

Konstigt som jag alltid får “skrivklåda” när jag varit ut och stavspatserat! Eller är det för att jag varit utan handskar och blodcirkulationen kommer igång? Nä, för nu hade jag “halvvantar med lock”, ett par superpraktiska uppfinningar som min svärmor hittat åt mig. När man tar dem på sig som vanligt så är det bara halva fingrarna och tummen som är “invantade”, men sen finns det ett lock som man drar över resten av fingrarna och så har man en komplett vante. Alltså, onödigt att spekulera i saken, annat än att frisk luft gör susen för knoppen och kroppen. Har blivit så prutthurtig på sistone, med stavpromenader (en gång i veckan, hrrmmm), gym och simning. Men det peppar när man känner att det händer något i den här arma kroppen…. Nå, det var kanske inte det jag skulle dryfta idag, för det har ni hört till lust och leda. Däremot har vår fröken katt gått och blivit “normal” igen, vilket gläder mig kolossalt. Hon har haft en period av “rör-mig- inte-för-då-skriker-jag”-syndrom, vilket uttrycker sig som följer:
Jamar klockan 04.30-05.00 på morgonen och ska ut. Visar sig inte förrän vid lunch då hon kommer in, äter sin lunch (brukar kattor äta lunch, förresten?) och sen ut igen. På senare tid har hon kommit in till natten, ätit och sen stegat iväg in i mitt arbetsrum, grävt in sig i lådan med sängkläder under bäddsoffan, och där har hon legat tills det åter varit dags att “jama upp” någon ur sängen på morgonkröken för att bli utsläppt.

Sedan några dagar tillbaka, närmare bestämt i fredags, är ordningen en annan. Då kommer man in, äter, och sen går man in i sovrummet och rullar ihop sig på mattes säng, varpå matte måste lyfta bort henne för att få plats själv. (Ni tror väl inte att jag lägger mig på golvet, va??). Hon kan komma upp på natten och rulla ihop sig vid min kudde, och som tur är sover jag så djupt så jag reagerar inte. Ännu har hon inte kommit upp i soffan som hon brukar, men det kommer nog snart det också. Jag har varit riktigt orolig ett tag. Hon har aldrig varit den där keliga typen som kryper upp i famnen, men hon ligger gärna tätt intill när man sitter i soffan eller ligger i sängen. Nå, skönt i alla fall att hon är igenom sin “rör-mig-inte”-period.

 

Utvilad knopp gör knop…

11 Oct

Tänk vad mycket man får uträttat när man fått skallen rensad på allt möjligt! Efter två närstudiedagar, som alltid är intensiva, intressanta, givande och roliga, så brukar jag känna mig som om någon möblerat om i “koppskåpet”. Inte en kopp är på rätt plats, och det hjälper inte att ruska på huvudet heller. Att försöka tänka klart efter dag nummer två är inget man ska ge sig in på, för det snurrar av allt möjligt annat. Jag var bjuden på ett “klädparty” hos min väninna, och efter att ha kurvat via matbutiken (och även inhandlat punchpraliner, min senaste passion) styrde jag näsan mot hennes hemadress. Väl där dunsade jag ner i en stol ute på hennes terrass och hon konstaterade att jag såg litet “upphängd och nersläppt” ut. Jag sade, att om jag mot förmodan skulle glömma att jag inte är någon ungdom längre, så blir jag brutalt tagen ur den villfarelsen två dagar i månaden ännu en tid framåt.

Gästerna anlände och partyt tog sin början. Det var ett provande och diskuterande, och kläderna var helt ljuvliga!! Jag hade lovat mitt bankkonto att lämna spenderbyxorna hemma, men när jag en dryg timme senare åkte därifrån, hade jag dragit på mig dryga 85 € i jumprar. Gissa vem som hade ångest! Jag började scanna igenom mina två bankkonton för att se om det fanns ens en liten chans att jag skulle fixa det utan att låna av vårt gemensamma sparkonto, och konstaterade bara att det var NoNo, och inte röra sparkontot heller!! Jag skickade en stilla bön åt några väderstreck om en lämplig lösning på dilemmat, och sen släppte jag det i en mugg kaffe. Efter någon timme med ångesten som höll mig i ett skruvstäd – den släppte ju inte – ringer telefonen. Det är “damen med kläderna”, som ringer för att meddela att den ena jumpern (den som jag ursprungligen gick dit för att inhandla) inte fanns, inte heller den svarta i samma modell. Likaledes fanns inte färgen på den andra jumpern som jag beställt. Jag försökte förtvivlat att inte låta alltför lycklig när jag sade att “det är absoluuuut ingen panik allllsss, jag kan vänta tills nästa gång och se om det dyker upp något annat då istället”. “Jamen jag kan nog…” sade den ljuvliga varelsen i andra änden, och jag bedyrade än en gång att “det blir sååååå bra såhär, absolut iiiinngen panik”, medan plånboken tog glädjeskutt i min handväska. Kvar blev 20 € av min shoppinghysteri (orsakad av röran i “koppskåpet” skulle jag vilja påstå), och det kan jag ta.

Igår kväll när jag gick och lade mig lät jag bli att ställa väckarklockan på väckning, för “här ska sovas!!” tänkte jag. Jo, pyttsan!!! Jag låg och läste en stund (studielitteratur, av alla korkade idéer man kan få efter en dylik dag), samtidigt som jag lyssnade på makens lugna och djupa snusningar bredvid mig. En annan var pigg som en mört, samtidigt som man gäspade som en hungrig fågelunge. Jag släckte lampan och började med avslappningsövningar, och genast började det komma konstiga ljud från magen, som tydde på att det saknades något. Jag försökte ignorera kurrandet, men det gav sig inte så det var bara att kliva upp och försöka få ordning på oväsendet. En kopp varm kakao och en semla senare provade jag på nytt (jag vet, man ska inte äta på nätterna, men ibland måste man bara, i synnerhet om man inte ätit kvällsmacka då man tyckte att väninnans semlor mättade bra) och då gick det bättre.

Vaknade piggelin i morse och satte igång med dagens uppgifter, som jag fick undan med en faslig fart i lycklig vetskap om att det ju faktiskt är fredag. Fredag är simning, och sen är det fredag på riktigt!! Ha ett skönt veckoslut, folks…

Troll i telefonin

8 Oct

Nu är jag irriterad. På riktigt!!!! Jag var till gymet idag, och kände mig taggad till tusen, tänkte för mig själv att “här ska tränas”. När jag satt mig vid roddmaskinen, som jag alltid brukar börja med, zoomade jag in salen för att se vilken maskin som skulle bli följande tortyrredskap. Vid benpressen satt en tonårsflicka och puffade litet lätt på plattan medan hennes fingrar bearbetade mobiltelefonen, iPhonen eller vad det nu var hon hade, med en frenesi som skulle fått en driven maskinskriverska grön i ansiktet. På motionscykeln alldeles invid min roddmaskin satt hennes kompis och trampade i maklig takt, medan hennes fingrar bearbetade mobiltelefonen i samma frenetiska takt. Jag trodde inte mina ögon!! I salen fanns ytterligare två tonårspojkar och en -flicka, men dessa tre tränade helt seriöst, och dom hade verkligen inte tid med mobiltelefoner.
Jag drog upp motståndet på maskinen och började “ro” i rasande fart, för att hindra mig själv från att säga några väl valda ord till “telefon-tränarna”. Det blev en kilometer med hårt motstånd (eller heter det motvind på roddmaskinen?) mot vanliga halvkilometern. Jag lade märke till att flickan på cykeln tittade konstigt på mig mellan “fingerövningarna”, men det bjöd jag på. Tänkte att det kanske stod blårök ur öronen på mig…

Vart är vi på väg med dessa telefoner?? Jag har själv en så kallad “touch screen”, men jag tycker inte den hör hemma på gymet. Inte heller sitter jag och pratar i telefon på toaletten (har varit med om tillfällen då den jag talat med har uträttat sina behov under samtalet, mysigt!). Jag har den inte med i sängen heller. I våras när jag var på gymet, hade högstadiet lektion och jag kan lugnt säga att det var åtminstone en tredjedel av fröknarna som satt vid någon maskin och tränade fingrarna på telefonen. Jag såg faktiskt inte en enda kille med mobiltelefon under näsan den gången. Hade jag varit gymnastiklärare så hade telefonerna blivit konfiskerade på direkten!! Jag har ett antal konfiskerade apparater på mitt samvete från min lärarkarriär. Dom är naturligtvis återlämnade till sina rättmätiga ägare, men efter mina lektioner. Jag blev inte populär, kan jag tala om. Men vem bryr sig?

Tänk, på 70-talet kom vi inte i kontakt med varandra – eller någon annan heller för den delen – annat än via “bakelitburken” som stod på bordet hemma. Eller en telefonkiosk, om man var på vift och behövde ringa hem. Det gick hur bra som helst!! Och fick man inte tag i vederbörande så väntade man en stund och provade sen på nytt. Utöver detta fanns det brevpapper och pennor, och det finns ju än i dag, men säg den som får ett handskrivet brev i dagens läge? Ytterst få, vågar jag påstå. Synd, för det roligt att få brev… Och då menar jag brev, inte email. Visst är det också kul att få, men tacka vet jag ett handskrivet brev. Man blir ju nostalgisk med mindre. En av få grejer som är bra med att “beväpna” tonåringar (och även yngre) med mobiltelefoner är, att dom inte har någon som helst bra ursäkt att inte ringa hem och tala om var dom är om dom inte kommer hem efter skolan, eller att dom blir försenade.

Nu för tiden ska man vara tillgänglig under dygnets alla timmar, antingen med SMS, telefon eller till och med Facebook. Jag finns på Facebook, ja, men jag vägrar konsekvent att avhandla företagsärenden eller superprivata saker på FB. För mig är det ett ställe jag kollar upp för att se om det hänt något kul, om man hittar nån polare man inte sett eller hört av på länge, eller annars bara kolla läget och kommentera lite här och där. Allt privat avhandlar jag i vederbörandes inbox. Det nya uttrycket “du kan väl ‘inboxa’ mig” tycker jag är ganska skoj faktiskt.
Personligen har jag sagt åt mina nära och kära, ingen nämnd ingen glömd, att när min telefon är på “tyst”, då betyder det inte att jag är sjuk, förbannad eller deprimerad, jag har bara mycket att göra och hinner inte svara, eller så är jag någonstans där jag inte kan ta emot samtal. Dom vet att jag ringer upp så fort jag får möjlighet. Den dagen jag sitter på gymet eller skithuset med telefonen i handen, har jag lovat mig själv att maken ska få konfiskera manicken. Måste bara komma ihåg att säga det åt honom..

Trögt

27 Sep

Jag har haft en otroligt trög vecka! Inte fått så mycket gjort egentligen, inte i siffermässig mening i alla fall, och inte i bloggen heller. Men annat jag fixat med har ju varit roligt, för jag har inte suttit och rullat tummarna eller vänt blad i en bok, i alla fall. Alltid en tröst. Åtminstone för mitt samvete…

Det är fredag idag som ni säkert lagt märke till, och då är det dags för simning. Och det är så himla bra med “draghjälp”, för då vet man att man kommer iväg till hallen och hittar inga bra – eller mindre bra – ursäkter för att låta bli. Vi rev av vår lilla halvkilometersstrita och sen spände vi på oss flytetygen och började promenaden. Det går så himla fort att tassa fram och tillbaka i bassängen när man har någon att prata med. Vips så hade det gått nästan en timme! Jaja, vi är snabba när vi simmar, och lika snabba när vi vattenlöper. Sen bastu och dusch “etterpå”. Bästa tänkbara avslutning på veckan.

Jag och väninnan tog ett gemensamt beslut att vi skulle börja träna igen, så nu är tisdag eftermiddag bokad. Börjar känna mig riktigt “I, me and myself” på det här sättet, när man ägnar två kvällar i veckan åt sig själv och sin gamla kropp. Jag var på gymet med min fysioterapeut igår, och blev riktigt inspirerad. Visst värkte det både här och där när jag kom hem, men inte så mycket som jag trodde tack vare “skakmaskinen”. Den kickar nog igång ämnesomsättningen minsann. På gymet har dom en annan slags “fläskshake” som gör att man liksom skakar “sidledes” men den var rolig den också. Och jag lovar, den behövs efter att ha trasslat sig in och ut i alla dessa tortyrredskap. Motionscykeln klarade jag inte den här gången, för pedalerna satt placerade längre bak så det blev lite taskig vinkel, men det fanns ju så mycket annat så varför hänga upp sig på den?

Nu sitter jag här och är fullkomligt ifrån mig av hunger! Vet inte riktigt vad jag ska börja med…. Det finns kladdkaka i skafferiet och vindruvor, banan och äpple på bänken i köket. Hmmmm…… Jag tror det får bli äpplet – till att börja med. Ha en skön helg, allihop!

Blir så ledsen..

20 Sep

Satt och läste på FB om Räddningsverket som hade befriat en mårdhund från sin strypsnara i form av en maska i ett stängsel, som satt åt om halsen. Någon vänlig själ hade kontaktat nämnda instans som nu ryckte till undsättning. Sen ser man kommentarer i stil med “skadedjur” och “har inte räddningsverket annat att göra?” med mera. Räddningsverket har säkert att göra när det blir larm av något slag, men däremellan är det just sådana här saker som ingår i deras uppgifter. Blir så himla ledsen när jag läser sådant. Mårdhundar är levande väsen, en del av vår fauna och dess livscykel. Ingen ska behöva sitta fast i ett stängsel och svälta ihjäl, törsta ihjäl och lida alla kval. Absolut ingen!! De må vara hur mycket skadedjur som helst. Visst har vi andra skadedjur som vi fångar i fällor, jag tänker närmast på råttor, och vi använder tyvärr giftpreparat för att ta livet av de här djuren, vilka dör en plågsam död av törst och frätning inifrån. Det är inte rätt det heller. Ska man göra sig av med “skadedjur” så ska dom i alla fall inte behöva lida, tycker jag. Men med ett sådant här resonemang ser man hur vi människor resonerar, och utan en tanke på att vi är dom absolut största skadedjuren på den här planeten!! Se vad vi gör mot varandra, mot naturen och mot djuren! Jag fick mig en tankeställare när jag läste det där. Verkligen!