Det var det, det….

27 Dec

Första “vanliga” dagen efter julhelgen. En lat, ledig och lugn helg utan en massa stress och spring. Men däremot en massa god mat och häng i soffan, som bygger upp kroppshyddan på fel ställen och ger dåligt samvete för att man inte rör på sig. Jag fick en hel hög med böcker till julklapp och har börjat med en som handlar om ett gäng pensionärer. Dom trivdes inte på ålderdoms-hemmet då man började skära ner på allt roligt och livsnödvändigt, så dom bestämde sig för att se om det var sant att fängelserna hade bättre service. Nå, för att hamna i fängelse måste man ju begå brott, och i den första delen (Kaffe med rån) lyckades dom komma i fängelse, men det var inte så lyckat, så dom bestämde sig för att undvika den instansen i fortsättningen. Inte så att dom började då den “smala” vägen, utan försöka råna banker och dylikt utan att hamna in. I del två – Låna är silver, Råna är guld – har dom kommit till Las Vegas och sticker iväg med spelmarkerna från ett större casino. Deras upplägg är halsbrytande och hela gänget är helt suveräna med sina olika karaktärer.

Problemet med att läsa den här boken är, att jag kan inte läsa den i sängen när jag gått och lagt mig. Mitt fnitter, mina kluckanden och gapskratt håller sömnen borta från maken. “Men vad är det som är så himla kul med den där boken” frågar han. Jag brukar säga att “du får läsa den när jag är klar”, men det vill han inte heller. Hur som helst, det är en bok späckad med incidenter orsakade av fem glada pensionärer, Märtha, Anna-Greta, Stina, Krattan och Snillet. Den sistnämnda gör verkligen skäl för smeknamnet. Man får nog uppslag för en händelserik pensionärstillvaro med dessa fem! Har väldigt stor lust att leta rätt på boken och börja på nästa kapitel, men då blir det inte mycket mer gjort den här dagen.

God Fortsättning, Gott Folk!

Julen snart till ända

25 Dec

Så har ännu en julafton, och snart också juldagen, gått till ända. En lugn, mysig och glad Jul. God mat i glatt sällskap, och en mycket tålmodig liten kille, som inte sade ett pip om att öppna paketen som redan hittat sin plats under granen. Inte förrän vi ätit efterrätten och satt och pöste över kaffekopparna. Då kom det lite försynt “ska inte tomten komma snart?” Det är alltid roligt att fira Jul med småbarn och se deras glädje över tomtens besök och julklapparna. Mommo och vi andra hade städat upp efter julmiddagen och sen sade hon att hon måste gå ut med soporna. Medan hon sprang iväg i julaftonskvällen, stod vi andra och spanade efter tomten. Där kom han! Vår tomte tassade snabbt och tyst över gården, och “mommo” missade honom med knapp marginal när hon var ute med soppåsen. “Men momooo, såg du inte tomten? Han kom ju över gården just som du for ut med soppåsen!” sade en mycket indignerad liten kille när mommo väl kom in genom dörren. “Näää, vi måste ha gått om varandra, äsch vad synd!” sa mommo med mycket allvarlig min.

Efter att ha hittat säcken som tomten lämnat (han hade bråttom och hann inte stanna), plockade vi upp alla paket och öppnade dem. “Julkungen” kom på TV, men lillkillen var strängt upptagen med sin Lego-grävmaskin och hann inte se så mycket. Han lyssnade istället och hyssjade åt oss andra när vi Oooh:ade och Aaah:ade över våra julklappar. Någon timme senare var det dags för oss att bryta upp, och en mycket, mycket trött liten pojke låg och hängde med armarna över soffkanten medan han förgäves försökte hålla ögonen öppna. Idag fick vi berättat att han plockat ihop sin Lego-grävmaskin med tillhörande attiraljer, placerat ut dem på sitt nattygsbord i en snygg formation, för det skulle vara det första han såg på Juldagsmorgonen.

Juldagen vigdes åt en lååång sovmorgon, en slö förmiddag då vi slarvade runt i nattkläderna och sen en skön promenad på eftermiddagen. Inga måsten, bara äta, slöa, kolla TV och slöa igen. Så ska en Juldag firas.

God Fortsättning på Julhelgen!

När Juldagsmorgon glimmar…

24 Dec

Det är ju visserligen Julaftons förmiddag nu, men vad gör det? I väntan på barn och barnbarn som skall komma och äta tomtegröt, skriver jag några rader som hastigast.

Snön ligger kvar, träden är alldeles tyngda av det vita, kalla och glittrande fenomenet. Tänk att vi skulle få en vit Jul! Kan inte låta bli att förundras. På eftermiddagen blir det julmat, julklappar och samvaro, men först skall vi komma ihåg dem som inte finns med oss i fysisk form, genom ett ljus på deras viloplats. En trevlig och finstämd tradition.

Ta nu vara på varandra. Kramas, skratta och umgås. Känn att det är Jul och njut av närhet och glädje.

Ha en underbar dag, och än en gång

GOD JUL!

Äntligen…

22 Dec

…..Kom snön!!! Som jag har väntat. Att detta vita, kalla och gnistrande täcke kan förvandla den gråaste och mest deprimerande, blöta och regniga  Advent, till något så fyllt av julefrid, förväntan och stämning. Man blir ju alldeles lyrisk. Jag har suttit ute på vår terrass ett antal gånger, och bara tagit in allt det vita på gården. Äppelträdet i sin nya skrud, vår gamla häck med vit topping, grannens vita hus som smälter in i det vita, glittrande av skenet från gatlyktan i korsningen… Nu väntar jag på fullmånen som sprider sitt sken över våra gräsmattor, som bäddats in i gnistrande snötäcke. Om nu snön får ligga kvar så länge. Träffade en väninna ikväll som var lika lyrisk som jag, och nästan dansade runt i snöyran. Vi stod på hennes terrass och såg snön dala ner, och hade inte öronen varit i vägen så hade flinet i våra ansikten gått hela vägen runt. Maken tog det mera sansat. Stackarn, han visste ju att snöslungan stod och väntade i garaget..

Att man kan bli så lycklig av snö! Men det piggar upp, lyser upp naturen och tillvaron och skapar den rätta stämningen inför julen, som ju inte alls är långt borta. Nu börjar jag så smått känna lite “julpirr” i kroppen, men det är lite sent att vakna på allt man borde ha gjort. Nå, skinkan är så gott som klar i alla fall, och smakprov har man fått. Potatislådan väntar på sista fasen imorgon, nu har den fått stå och “sötat till sig” och ska så få fortsätta över natten. Julgranen är klädd, huset städat och (lagom) pyntat. Vad kan man mera önska sig? Bara för julen att komma. Att det saknas en väsentlig närvaro i årets julfirande går inte att komma ifrån, och det är något vi måste lära oss leva med. Svårt, men alla vackra minnen vi har gör det lättare att hantera, och fyller våra hjärtan med glädje och tacksamhet över all kärlek och värme vi fått dela.

När julhelgerna passerat har vi ett nytt år att se fram emot. Ett nytt, oskrivet blad, för att inte säga en oskriven bok, att fylla med minnen av dagar som går under 2015, Jag fylls alltid av skräckblandad förtjustning när klockan slår tolv på nyårsnatten! Man vet inte vad framtiden har i beredskap, men ett är säkert; det finns en orsak varför vi människor inte är födda med backspeglar istället för öron! Ett löfte jag kommer att ge mig själv är att försöka leva i nuet, och att inte ta mina nära och kära för givna. Ingen är morgondagen garanterad, därför borde man njuta av varje dag och av alla och allt man har omkring sig.

God Jul och ett Gott Slut på 2014!

Krumbukter

21 Dec

Nu var det färdigt igen! Jag skulle bidra till julens kaffebord med litet hembakade bullar, och slog på stort med en bullalängd när jag nu ändå höll på. Jag är inte så himla duktig på bullalängder, även fast jag studerat både mormor och farmor när dom snirklat ihop sina vetelängder (man tycker ju det borde ha fastnat…), men jag drog det ur minnets rockärm och lyckades till slut få ihop något som liknade en vetelängd. Pensla, sockra och in i ugnen. Satte “äggklockan” på lagom tid (tyckte jag) och sen fick den sköta sig själv. Och nog skötte den sig alltid!! Plötsligt kom jag ihåg att nämnda apparat inte givit något ljud ifrån sig och rusade in i köket, öppnade ugnsluckan… Det var en kolsvart bullalängd som yrkade på att genast få komma ut därifrån! Den var så vidbränd så det gick inte att äta den. Smakade bara bränt, bränt och bränt! Jag skyllde på Bing Crosby som dränkt ljudet i från klockan i “White Christmas”, jag skyllde på maken som inte heller hört klockan då han tittade på Mäkäräinens skidskjutande, jag skyllde på allt och alla utom mig själv. Men det var ju naturligtvis jag som borde ha passat bullalängden. Nå, det fanns en plåt till med kanelsnurror och vanliga bullar, och den plåten vaktade jag som höken! Bar klockan med mig överallt, nervöst sneglande var och varannan minut. Den gången lyckades det! Inga fler brända bullar här, inte.

Nu var det bara resten kvar då… Hade tänkt prova svärmors berömda recept på Potatislåda, men jag tror att det får vara bra med krumbukter i köksregionerna idag. Jag har klantat till det en gång redan, så det är nog att ta onödiga risker. Jag har gjort konditori-krumbukter, de kulinariska krumbukterna får vänta. Dumt att riskera humöret. Det är ju på toppnivå när marken har fått vit klädsel utanför fönstret, solen piggar upp och sätter glitter i snötäcket… Det är ju inte alldeles mycket, litet till skulle det nog få komma (nu blir jag inte populär hos fastighetsskötarna), men det sägs ju att det finns hopp om en vit jul…

Tiden går mig ur händerna…

19 Dec

Jaa, jag som lovade stort redan i oktober, att jag skulle blogga så flitigt. Icke! Tiden bara rinner iväg och man har fullt sjå att hinna med det man föresätter sig.

Det har hänt så mycket här, både sorgligt och roligt i nämnd ordning. Jag vill inte skriva ner allt i bloggen, det som har hänt är privat, men det har varit tunga tider. Att vi sen har vänner som håller huvudet över ytan på oss, gör en otrolig, underbar skillnad. Ni är guld värda, ingen nämnd och ingen glömd. Nåja, nog om det.

Julen har kommit med stormsteg, bara några få dagar kvar. Här sitter man och har inte gjort alltför mycket av det man brukar göra. Inte ens Snabel-Draken är sönderstressad (det har han aldrig varit och lär aldrig bli) utan vilar lugnt i städskåpet i väntan på att “matte” ska få ett tokryck. Jag tror “husse” hinner före, om jag ska vara ärlig. Maken har i alla fall provat att laga potatis-låda på Farmors vis, med framgång trots att han inte läste receptet från rätt håll. Nu är det min tur att prova, och jag som brukar lyckas krascha i de enklaste kulinariska krumsprång får väl vara lite extra på alerten nu. Farmors “potislåda”, det finns bara en sådan och nu kan vi inte få den mer, så vi måste klara oss på egen hand och prova oss fram.

Jag tröstar mig med att jag har nästan alla julklappar klara, snyggt inslagna i paket med rosett och etikett. Två kvar, dom fixar vi imorgon. Till och med katten får en liten julklapp. Julgardinerna har kommit upp i köket, två veckor senare än vanligt, ligger efter med adventsljusen så vi brände tre på ackord idag, men julpyntet kom upp ovanligt tidigt. Måste i ärlighetens namn säga att jag bär mig lite underligt åt med “julrutinerna” i år, ingenting kommer i rätt ordning. Kan det bero på att jag inte är julstressad? Jag gör det jag har lust med, precis när jag har lust med det. Varken mer eller mindre. Julenergin har inte infunnit sig, och snön lyser med sin frånvaro till mångas glädje, men också till mångas – och min – stora sorg. Idag sa man på väderleksrapporten att den “kanske” kommer. Jag hoppas detta “kanske” blir säkert för “I’m dreaming of a White Christmas”, precis som Bing Crosby.

Insida och hemsida

2 Oct

Jaa, vi skriver 2/10 2014 idag, och det skulle alltså ta mig ett halvår innan jag fick tummen ur och skriva i bloggen. Det här som jag håller på med kan nog inte med bästa vilja i världen kallas blogg, men “sån är jag” som mamma brukar säga. Hur som helst, några ursäkter för min tystnad på detta “forum” har jag absolut inte, annat än att det har hänt en hel massa, och att blogga har således inte varit “prio 1” på min lista. Prio 1 har närmast gått ut på att försöka hänga med i svängarna utan att ta kurvorna alltför brant.

Hela maj gick åt att göra slutarbeten till examen i Mental tränare, varvat med glada träffar hos en av kurskamraterna tillsammans med några andra dito. Utan dessa kvinnor hade det varit mycket svårare att få något vettigt av vissa delar i våra arbeten, men nu kan vi och resten av kurskamraterna göra High Five och titulera oss Mental tränare! Sen kom midsommar emot, med konfirmation, löptävlingar (nej,neeej, inte jaaag) och midsommarfirande däremellan. Hem och hämta andan och sen kusinträff med min makes kusiner som inte är alldeles få till antalet. Tätt efter kusinträffen följde semester, och då blev det Åland, Sverige (och underbara Roslagen, bland annat) och sen hem igen. Semestern tog slut som alla år tidigare, och sen blev det planering av familjemiddag för uppvaktning av maken som fyllde jämna år. Vi hade bestämt att överraska honom, och det gjorde vi med besked. Det var bara vi i den närmaste slutna kretsen; barnen med familjer, syster med familj, och så mor. En härlig lördag, som följdes av en härlig söndag i skärgården med en del av barnaskaran. Så gick den sommaren, nu är det mörkt som i “hum-hum” utanför fönstret och man får dra fleece-sockorna på sig omkvällarna. Men det har sin tjusning med hösten också.