Fru Duktig

13 Jan

Jaa, gårdagen var ganska intressant, må jag säga. Morgonen började helt bra. Fick ordning på min bokföring, momsen deklarerad och allt frid och fröjd så långt. Sen iväg till revisorn med ett bokslut och därefter iväg på massage, men först till posten. Det var där det började!

Jag lämnade fram ett papper med nummerserien för paketet jag skulle hämta ut, allt väl så långt. Flickan i kassan frågade mig om jag behövde pappret och jag sa att hon kunde riva det. Fortfarande allt väl, jag traskade ut med mitt paket, in i bakluckan och sen iväg till grannbyn för massage. Jag hade lite tid på mig så jag tassade runt i en affär och gjorde en del fynd. Två lanternor till terrassen, två nya dynor till sängen… Och inte blev jag ruinerad heller! Sen var det dags för massage, och jag hade kunnat ligga på bänken resten av kvällen, men det gick ju inte för sig. När jag skulle boka ny tid hade jag också lovat ha med mig remissen som jag fått av “Il Doctore”, men den lyste med sin frånvaro och jag var tvärsäker på att jag lagt in den i kalendern för dagen. Icke sa Nicke! Jag fick panik eftersom jag såg för mitt inre hur den hade åkt med när jag slet upp pappret på posten (trots att jag “hade den i kalendern”) och blivit sönderriven. Nytt löfte om ny remiss, samt ny tid till massagen. Sen iväg till posten för att “sopisdyka” tillsammans med flickan som jag givit lov att riva pappret. Ingen sönderriven remiss där, inte! Puh, då fanns det ännu hopp om livet. Efter denna lilla incident skulle jag på Sahaya Yoga med min väninna. Det var en intressant upplevelse i sig, må jag säga! Sahaya Yoga är en slags medial meditation som påverkar energipunkterna i kroppen, och när man satte upp handen ovanför den sjunde och sista energipunkten efter att ha aktiverat de övriga punkterna, så kunde man känna en sval fläkt kring handen! Alla hade vi olika upplevelser av meditationen, och det var väldigt intressant att höra hur de andra reagerat i gruppen. Kursen äger rum fyra gånger till, och jag ska absolut fortsätta.

Nåväl, när jag körde hem var jag full av sprittande energi, snöyran omslöt min lilla grå Toyota, att köra med helljus var bara att glömma! Jag tog beslutet att hjälpa maken med snöjobbet så att han inte skulle behöva ta hela eländet när han väl kom hem. Jag studsade glatt ut i snöyran (ja, jag studsade faktiskt, för det hade kommit ganska mycket snö sen jag intog uppfarten hemma, och det var inte såå länge sen vid tidpunkten) och greppade snöskuffaren. Det gick undan, men mitt i allt började det kännas extremt vått, det som kom uppifrån. Först trodde jag det var svetten som strittade, men jag svettades faktiskt inte så mycket (man har ju kondis, hrrmmm), utan det som kom ner var snöblandat regn! Urrrrkkk.. Jag fortsatte i alla fall att skuffa snö en stund till, men sen sade kroppen stopp.

Nu, så här dagen efter kvällen före, sitter man med värkande rygg, men det är på något konstigt sätt en skön värk. Man har gjort kännbar – och synbar, enligt maken – nytta, även fast jag nu bara fick halva gårdsplanen skottad. Snöslungan var det ju inte tal om eftersom jag inte får igång skrället själv. Men kanske det finns hopp om en nyare modell, som jag också kan starta och köra.

Advertisements

Årets första snöjobb..

4 Jan

Åh vad skönt det är att testa flåset på lite annorlunda grejer ibland. Vintern har snöjobb, våren har blomsängs-jobb (i den mån jag har intresse, där brister det tyvärr) och sen kan man cykla ganska långt in på hösten. “Och däremellan kommer fasta”, eller gymet och bassängen. På onsdag börjar vattengymnastiken igen, ska bli så skönt!

Idag var det alltså snöjobb som gällde, men vår kära granne gjorde grovjobbet åt oss med sin lilla snöplog, sen snyggade vi upp litet efter hans välvilliga framfart. Han är så go’ den mannen. Där kan man tala om grannsämja. Efter att vi putsat upp och snyggat till, tog vi en kort runda runt kvarteret, så nu har man avverkat dagens motionspass och kan med gott samvete slänga sig på sofflocket igen. Imorgon är det, som bekant, vardag och bara att dra på sig selen igen. Som jag sade tidigare så ska det nog bli ganska skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Man vänder på dygnet, vänder på vanorna… Ja allt som kan vändas på så vänder man upp och ner. Nu blir det att återställa ordningen.

Vardag, helg, vardag, helg…

3 Jan

Nu börjar man nog få svårt att hålla reda på veckodagarna. Det har varit en lååång ledighet. Maken fick ledigt redan 22/12 och han klättrar nästan på väggarna vid det här laget. Jag frågade idag hur det månntro ska gå när han får pension, då han blir rastlös efter två veckor? Fick inget svar på den frågan. Jag tröstade honom med att “vi hittar nog på något”. Renovering, kanske?  Men jag förstår honom på ett sätt. Jag har inga som helst problem att lägga mig på soffan och läsa en bok, titta på TV, läsa en tidning, titta på TV…. Men nu börjar det nog bli dags att ta itu med vardagen i alla fall. Försökte ta en sådan där “tillvänjningsdag” igår och jobbade som sjutton från morgonstund till sena kvällen. Det gick ju riktigt bra, det där! Fick undan en del på skrivbordet, men fortfarande finns det ett och annat att ta itu med. Nu kan måndagen komma, jag är taggad! Man borde ju inte klaga på ledigheten, det dröjer ända till 3 april innan nästa långledighet kommer – efter Trettondagen, alltså. Och det är ju upp till var och en att fylla dagarna med liv, istället för att fylla livet med dagar. Den här ledigheten har varit ovanligt “paralyserad” av många olika skäl, men jag antar att det var någon mening med det också. Att kunna ladda batterierna i lugn och ro, samla (mentala) krafter, och fysiska med för den delen. Man har ju inte ens varit på gymet eller i simhallen. Usch så skämmigt….

År 2015 har förvisso tagit sin början så nu är det bara att försöka göra det bästa av det nya året och se till att det man planerat blir förverkligat med förhoppningen att inga yttre omständigheter sätter käppar i hjulet och vänder upp och ner på saker och ting. Sånt får man vara beredd på. Konsten är bara att ta det från den humoristiska sidan och tänka att “det är någon mening med det här också”. Inte alltid så lätt…

I kväll blir det första bastukvällen på det nya året. Det ska bli skönt att tvätta av sig allt det gamla och ta en ny kickstart. Man borde kanske ha gjort det redan på Nyårsdagen, men varför stressa? Allt har sin tid.

Ha en skön lördag, gott folk!

Vilken bra start!!!

1 Jan

Det här året börjar positivt på alla sätt! I lugnaste tänkbara anda på sofflocket, vädret inbjuder inte precis till någon nyårspromenad, slirigt och sörjigt som det är och snön som sakta ger vika för värmegrader och envetet duggregn. Men strunt samma så länge det är sol i sinnet. En av mina käraste vänner kom på överraskningsvisit med sin hjärtevän. En ny och mycket positiv bekantskap. En annan nära väninna ringde och berättade om sitt glädjefyllda nyårsfirande… Och själv känner jag mig lätt om hjärtat med ett nytt år och nya oskrivna blad att fylla med intressanta iakttagelser och upplevelser. Härligt!!!

Vi avslutade det gamla året i glada vänners sällskap och en kortlek. Vi brukar spela kort en gång i månaden, och vår nya tradition är att vaka in Nyåret med en kortlek, lite gott att äta och dricka och så vinnarskallen på plats, förstås! Vi var så inne i spelet att vi fick avbryta för att vara med om årsskiftet med raketer och allt vad det innebär, men roligt hade vi! Kan inte låta bli att förundras över de vackra raketerna, samtidigt som man tänker att det är åtskilliga 100-lappar som skjuts upp i luften och sprids ut i färgglada, glittrande molekyler. Men lika väl som man drar ner de där 100-lapparna i lungorna varje dag året runt, så måste ju andra människor få skjuta upp dem i luften. Det gör ju åtminstone många glada, bortsett från de stackars husdjuren som får lida för våra dyra nöjen! Och lider gör dom, många i alla fall. Vår fröken brukar tassa iväg ner i källaren redan tidigt på eftermiddagen, sen ser man henne inte förrän det slutat smälla i knutarna utanför.

På tal om att dra ner 100-lappar i lungorna, så borde man ju verkligen ta det där beslutet om att lägga dem någon annanstans, eller hur? Maken har hållit sig borta från cigarretterna i drygt ett år, medan en annan inte kommit till skott ännu, trots att det maler i bakhuvudet… Men som en läkare sa till mig en gång för länge sen; “det sitter mellan öronen, och det är bara du, du och ingen annan, som kan ta bort det därifrån”. Med min nya utbildning till mental tränare borde jag ju rimligen lyckas, tycker man. Pugh Rogefelt (en svensk progg-rockare, för er som inte är bekanta med namnet) har en låt på sin repertoar som går i stil med “… för det är känslan, men inte rätta viljan”, och så är det nog med mig. Tyvärr.

Alla har vi våra små svagheter och bördor att bära, en del är lättare än andra att göra sig av med. Det som är viktigt är viljan att göra sig av med bördor och svagheter, annars går det ju inte.. Tycker jag mig ha märkt. Ja, hm.  Nåja, kanske jag ska sluta med mina filosofier och återgå till ordningen. Det vill säga vardagsrummet och maken.

God Fortsättning på 2015!

Några få timmar kvar….

31 Dec

av det gamla året, och nyfikenheten på det nya bara växer ju fler timmar som går tills det “smäller”. På Nyårsdagen 1999 träffade jag mannen i mitt liv, så vi firar 16 år imorgon! Min Nyårsraket, min Lottovinst… Ja, oavsett vilket så är han det bästa som hänt mig! Jag ska göra mitt allra bästa för att vi skall få många år tillsammans ännu. Bilden jag ser är två rollatorer parkerade vid trappan till huset, när vi inte behöver använda bilen. Eller, i “värsta” fall, utanför rummet på servicehemmet. Strunt samma vilket, bara vi är tillsammans!

Året som gått har varit fullt av toppar och dalar, men mest toppar vill jag påstå. Den enda riktigt stora “dykningen” var förstås när vår älskade farmor gick bort, och det är inte alltför lätt att leva med detta faktum ännu. Men tack vare alla ljusa minnen hon lämnade, all värme och kärlek vi fick av henne, har vi ändå lättare att gå vidare. Hon finns i våra hjärtan. Och hon lärde oss en viktig sak; det finns inga garantier för morgondagen för någon av oss, så ta hand om varandra, bry er om varandra! Ett litet kärleksbevis varje dag, ett telefonsamtal till någon du inte hört av på länge eller någon som behöver höra en röst, kanske rentav ett besök… Bara ett litet bevis på att man bryr sig, kan lysa upp en hel dag för en enda person!  Jag har i alla fall lovat mig själv att jag skall försöka leva upp till det jag sagt nu, under det nya året och alla kommande år framöver. Om jag bara kan bringa ljus och glädje åt en människa varje dag, så är jag riktigt nöjd. Att världen ser ut som den gör utanför våra egna trygghetszoner är ju tyvärr ett faktum man inte kan påverka i allt för hög grad, annat än att försöka göra tillvaron så dräglig som möjligt för de drabbade i den mån man förmår, oavsett vilket sammanhang det gäller…

Oj, det här blev ju djupsinnigt… Men ibland kan jag få såna där “anfall” av djupsinne. Då är det skönt att ha en blogg att skriva av sig i. Sen får ju var och en själv avgöra om man vill ta del av mitt djupsinne eller ej.
Hur som helst, jag önskar er alla ett Gott Slut på 2014, och ett riktigt Gott, Nytt, Framgångsrikt och Kärleksfullt År 2015!

Mitt emellan..

27 Dec

Jul och Nyår. Har varit och använt mitt presentkort idag, och fick tag i en ny färgglad jumper och ett par nya jeans. Nöjd som bara den! Inga reavaror, där fanns inget jag “tände” på, men vad gör det? Fin julklapp från maken blev det i alla fall. En helt “vanlig” lördag, och ändå inte. Den sista lördagen på det gamla året. Känns litet konstigt, men det gör det ju varje år vid den här tiden.

Snart bär det iväg till äldsta (bonus-) sonen och hans familj på litet julkaffe och samvaro. Det ser jag fram emot! Att umgås med bonus-barn och dito barnbarn gör gott i själen. Att jag inte har några biologiska band till barnen saknar betydelse och relevans, när känslorna ändå finns där. Barnbarnen har jag fått vara med och välkomna till världen (förstås på BB någon dag efter nedkomsten), åtminstone 6 av 8, två av dem föddes på annan ort, så bekantskapen stiftades i ett litet senare skede. Men lika fullt har jag fått uppleva dem alla. Nu är den äldsta 15 år, och den yngsta 4 år, och jag hoppas jag får vara med många år till, se dem utvecklas, växa upp och göra sina livsval. Spännande! Är så tacksam för allt detta.

Nå, nu blir jag ju sentimental på kuppen. Men det får man bli så här års, det hör liksom till. Ännu en ledig dag, sen måste man koppla upp sig i selen ett par dagar igen, men vad gör det? Känner mig taggad och utvilad, så nu får det nya året komma med allt som finns att se fram emot. Säkert finns det många som har det jobbigt med arbetslöshet, ensamhet, ohälsa och andra bataljer att kämpa sig igenom, men det kommer att bli ett bra år för oss alla. Det känns så, och jag litar på magkänslan. Om man bortser från yttre omständigheter som vi inte kan råda över, så är det nog så att vårt liv blir vad vi gör det till. Jag hoppas ni som måste kämpa, orkar kämpa, och till oss andra att vi orkar ge en hjälpande hand där det behövs. Det krävs inte mycket. En varm kram, en utsträckt hand, ett leende… Allt blir ju inte bra av dessa gester, men det känns bättre för den som har glädjen att få ta emot. Det vet jag. Utan min underbara familj och mina lika underbara vänner, vore livet ganska svårt att leva. .

Ha en skön lördag!

Det var det, det….

27 Dec

Första “vanliga” dagen efter julhelgen. En lat, ledig och lugn helg utan en massa stress och spring. Men däremot en massa god mat och häng i soffan, som bygger upp kroppshyddan på fel ställen och ger dåligt samvete för att man inte rör på sig. Jag fick en hel hög med böcker till julklapp och har börjat med en som handlar om ett gäng pensionärer. Dom trivdes inte på ålderdoms-hemmet då man började skära ner på allt roligt och livsnödvändigt, så dom bestämde sig för att se om det var sant att fängelserna hade bättre service. Nå, för att hamna i fängelse måste man ju begå brott, och i den första delen (Kaffe med rån) lyckades dom komma i fängelse, men det var inte så lyckat, så dom bestämde sig för att undvika den instansen i fortsättningen. Inte så att dom började då den “smala” vägen, utan försöka råna banker och dylikt utan att hamna in. I del två – Låna är silver, Råna är guld – har dom kommit till Las Vegas och sticker iväg med spelmarkerna från ett större casino. Deras upplägg är halsbrytande och hela gänget är helt suveräna med sina olika karaktärer.

Problemet med att läsa den här boken är, att jag kan inte läsa den i sängen när jag gått och lagt mig. Mitt fnitter, mina kluckanden och gapskratt håller sömnen borta från maken. “Men vad är det som är så himla kul med den där boken” frågar han. Jag brukar säga att “du får läsa den när jag är klar”, men det vill han inte heller. Hur som helst, det är en bok späckad med incidenter orsakade av fem glada pensionärer, Märtha, Anna-Greta, Stina, Krattan och Snillet. Den sistnämnda gör verkligen skäl för smeknamnet. Man får nog uppslag för en händelserik pensionärstillvaro med dessa fem! Har väldigt stor lust att leta rätt på boken och börja på nästa kapitel, men då blir det inte mycket mer gjort den här dagen.

God Fortsättning, Gott Folk!