Archive | Uncategorized RSS feed for this section

Lila och bruna linjer

20 Oct

Igår var det dags för en ny erfarenhet igen, men den föregicks av lite småstrul kvällen innan. Jag hade fått kallelse till “bentäthetsmätning” och läste instruktionerna (som nog hade legat på mitt skrivbord sedan en tid tillbaka) ifall det var något utöver det vanliga. Man skulle plocka av sig alla smycken och låta bli att använda parfym. Jaha, så det var att åka dit halvnaken då, för jag känner mig helt klart oklädd utan örhängen, mitt halssmycke, mina ringar på vänster ringfinger och lukta-gott bakom öronen. Nå, jag började kämpa med vigselring och förlovningsring, och med milt våld fick jag av mig vigselringen, men sen var det kört!

Vi provade alla möjliga konster och knep, men förlovningsringen satt – och sitter ännu – som berget! Det var olja, diskmedel, doppa handen i isvatten, snören… Ja allt man kunde tänka sig utom att hugga av fingret eller klippa sönder ringen. Men den SKA av eftersom jag måste förstora både den och tidigare nämnda ring. Att sätta tillbaka vigselringen på fingret är nog inte tillrådigt i dagsläget. På onsdag morgon – Dagen D – ringde jag till avdelningen dit jag var kallad och berättade om mitt dilemma. “Nåmen voi voi, du får komma hit så ser vi hur vi skall göra”. Jag sade att jag vägrar sätta mig i en bil, åka nästan 100 km för att sen bli hemskickad igen på grund av en envis ring (eller i värsta fall få den avklippt)! Dom gav ett annat telefonnummer, och samma förslag fick jag där samt ett nytt telefonnummer som verkade underligt bekant. Kanske på grund av att det var  telefonnumret jag använde allra först . Nå, jag ringde snällt tillbaka och då stod den sköterska som ansvarade för “min” undersökning där, och meddelade glatt att “sormukset ei haittaa”. Selvä!

Vi startade i god tid och eftersom vi utgått ifrån att sjukhuset låg i samma ort som namnet angav så styrde vi kosan dit. Njet, det blev att åka lite till, men vi kom i alla fall fram. Ner i parkeringshuset, trycka ut biljetten och sen leta efter en liten lucka åt “Blåbäret”, sen hitta fram till rätt sjukhus. Vi var i fel byggnad, så vi fick fråga oss fram. “Ta hissen upp till andra våningen, och gå sedan genom korridoren och fram till info-disken”. Okeeej, så gjorde vi. När vi klev ut ur hissen sträckte sig nämnda korridor framför oss som en oändlig sträcka fram till någonstans. Åtminstone för mig med fyra ben, d.v.s. två vingelpinnar och mina egna ben (varav ett som inte fick användas i allt för hög grad). Vi hade god tid så det var bara att ta det lilla lugna, men ni som gått på kryckor vet hur armar och axlar känns efter en längre promenad. När vi kom fram till en av info-luckorna – som till min glädje regerades av en svenskspråkig dam – blev vi tillsagda att följa den lila linjen fram till anmälningsluckan. Sagt och gjort, vi traskade längs med lila linjen och kom rakt på en ny lucka. När jag anmält mig blev jag anvisad ännu en linje att följa, och då höll jag på att packa ihop redan. Sekreteraren måste ha sett mitt ansiktsuttryck för hon skyndade sig att säga “det är inte långt, bara ut tillbaka och till höger så är du där”. Puh! Men till heders för sjukhuset så är det ett väldigt smidigt system, och man kommer garanterat rätt när man följer anvisad färg.

Allt förlöpte bra, det hela gick nästan löjligt snabbt. Jag blev scannad av en liten lustig apparat som såg ut som ett runt strykjärn. Jag var klar vid det klockslag jag hade tid att infinna mig, så ibland är det helt bra att man är ute med en dryg timmes marginal, för den marginalen hade vi ändå delvis ätit upp när vi fick leta parkeringsplats i P-huset.
Sen var det bara att åka hem, efter diverse tekniska diskussioner med biljettautomaten vid utfarten. Den ville ju förstås ha betalt för att ha härbärgerat “Blåbäret” medan vi lekte Linus På Linjen några våningar ovanför. När bommen, efter litet lirkande med biljetten och bankkortet, åkte upp så sade jag till maken “Nu, fort ut härifrån för jag ska hem!!!”.

 

Advertisements

Benbrott och avbrott

18 Oct

Jaa, jösses. Allt ska man vara med om. Det som jag haft en viss rädsla inför, hände för två månader sedan, torsdagen den 17/8, då jag var med kära kusin på shopping. Det var en affär hon ville visa mig, som hade speciella kläder med lite annorlunda “stuk”, och efter att ha uträttat diverse ärenden för kusinens del, så traskade vi iväg.

Jag hann inte mer än innanför dörren så låg jag på rygg med vänsterbenet under mig i en minst sagt knepig vinkel. Kusinen sa “du ska nog inte stiga på det där benet nu”, och min vana trogen tog jag det inte i öronen som någon annan sa, så jag försökte. Men det gick inte. För att göra en lång historia kort så ringde affärsinnehavaren efter ambulans, vilken vi fick vänta på ganska länge. Under tiden sprang affärsinnehavaren mellan mig och kunderna, oroligt frågande “du svimmar väl inte”, sisådär en fyra-fem gånger. Till slut bad jag henne ringa ambulansen igen och säga att “nuuu svimmar hon”! Så skedde, och inom tio minuter hade vi ambulansen där. Jag placerades i en stol av något slag, och lyftes in i ambulansen. Jag blev utfrågad om diverse personuppgifter och under tiden satte sig ambulansen i rörelse, och jag med! Stolen rullade sakta emot den ena ambulanssköterskan som satt med datorn och skrev, och när hon tittade upp blev ögonen stora som tefat varpå hon röt åt eleven som var med i ambulansen: “Spände du inte fast stolen???”. “Hm, nää, tydligen inte” konstaterade han och så blev jag då fastnitad vid golvet också.
Väl framme på sjukhuset kom min kära kusin flåsande och höll mig sällskap ända tills det var dags för mig att bli inkörd till CT-scan. Dit fick hon inte följa med, och jag sa att hon skulle åka hem i lugn och ro så skulle jag ringa när allt var klart. Jag förbereddes för operation och hann inte tänka så mycket mer innan narkosläkaren sade “natinati, suss gott” på klingande svenska. Sen släckte någon ljuset på vinden.

Tre timmar senare vaknade jag av att en grönklädd figur hälsade mig välkommen tillbaka och frågade hur jag mådde. “Alldeles utmärkt, men väldigt hungrig och törstig” svarade jag med viss beslöjad röst och olydig tunga. “Det där med mat kan du nog glömma ett tag, men vatten kan du få dricka om du inte mår illa”, blev svaret. Det skulle visa sig att jag hade ett fult lårbensbrott alldeles innan knät, och mitt ben var omgärdat av en slags “korsett” från låret och ner till vristen. Benet, med korsett och allt, var i sin tur uppallat på en dyna som mera liknade en skidbacke för extrema skidsportare. Efter en timme blev jag skjutsad till en vårdavdelning, och där slocknade jag som ett ljus efter att ha haft ett antal sköterskor omkring mig som skuffat dynor, tagit blodtryck, kollat slangar och sladdar, avlägsnat “skidbackar” och varit allmänt effektiva. På nattkröken kom en sköterska in och kollade min “påse”, för övrigt en ganska intressant erfarenhet att kunna dricka vatten och det rann ut i en påse i andra änden. Och inte behöva gå på toa! Jag hade nog lyckats med bedriften att fylla den, så jag fick en ny och så var det bara att fortsätta hinka i sig. På fredag morgon vaknade jag av att något klämde åt min vänstra arm, och det var en blodtrycksmanschett. Sen blev det frukost (maten är tyvärr inte värd namnet, så jag ska inte gå in på den detaljen) och så var det bara att försöka fördriva tiden tills en väninna kom och hälsade på och hade med sig punchpraliner och en bok. Yess! På kvällen kom maken med diverse toalettsaker, böcker, vindruvor, rena kläder tills jag skulle åka hem, och så satt han och höll mig sällskap en stund. TV:n hade bara finska kanaler, men jag roade mig med att träna upp språkkunskaperna med diverse olika kanaler efter att maken hade åkt hem.

På söndagen fick jag åka hem, då hade jag varit på avdelningen i två dagar bestående av “slangplockning”, det vill säga alla slangar togs bort, kryckträning, en lättare vurpa med påföljande förbud att gå ensam på toaletten (“maken var ju med, jag var inte ensam”, men det gällde alltså inte!), en välgörande dusch på söndag förmiddag, och det var den sjukhusvistelsen.
Att komma hem var helt underbart, men vissa problem medförde det ju vad gäller att ta sig framåt och även bakåt, sidledes och så vidare. Vi har ett gammalt hus som inte på något sätt är handikapp-anpassat, men som tur är har jag en fiffig äkta hälft som löser problemen när dom uppstår, så hittills har vi klarat det bra. Jag är helt beroende av honom för att ta mig till läkarbesök med mera, och det är en väldigt ovan känsla. Inte helt fel, men för en självständig typ som jag så är det inte odelat angenämt.
Det tog en tid, men snart kände jag att jag måste börja ta mig ut för att få lite rörelse i lederna och inte bli helt “mökkihöperö”, så jag vågade mig iväg med maken till affären och in i affären. Väl hemma var jag helt slut, men jag kände i alla fall att jag hade gjort något. Nu är jag ganska mycket “med i svängen” igen och är hyfsat säker på mina “vingelpinnar”, problemet är bara att deras balanssinne är sämre än mitt, och det är inte heller helt på sin plats. “Korsetten” måste jag ha på mig mer eller mindre dygnet runt, mindre angenämt men tryggt för stabiliteten i benet, och “vingelpinnarna” lär jag inte bli av med på ett bra tag ännu. Detta för att vara säker på att alla skruvar sitter på sina rätta platser. I benet. Ännu har jag inga skruvar lösa vad jag vet.

Men, det finns de som har det betydligt värre, så jag har absolut ingenting att gnälla över. Högvis med böcker som väninnorna har försett mig med, min man som är nybliven pensionär och således hemma hela dagarna och finns där när jag behöver hjälp, tröst och kramar. Visserligen får han tidvis beväpna sig med ett tålamod av Guds Nåde (Det har han sen tidigare, men ibland behövs det nog mer, jag är inte lätt att tas med när jag är på det humöret), och så länge jag inte behöver tänka med knäna så kan jag sköta mitt lilla Micro-företag också. Det blev lite avbrott i tillvaron på grund av ett benbrott, men trots det är tillvaron ändå huvudsakligen angenäm. Vad kan man mer begära?

Slarv, slarv och slarv

17 Jan

Jaha, så har det hänt igen en gång! Ska det nu bli så här glest mellan “bloserierna” (blogg-kåseri) så är det väl lika bra att kasta in handduken. Men jag är inte den som kastar handdukar omkring mig, så det får bli som det blir, eftersom det är som det är.

Jag har inte haft någon direkt inspis att skriva heller, och då ska man ge fasen i pennan (läs: tangentbordet) för det blir bara crap av alltihop! Men nu fick jag i alla fall något att fundera på, som jag ville dela med mig av.
Vad ska man göra, när man som pensionär är den högst beskattade medborgaren i Finland? Nu är jag inte pensionär riktigt ännu, men maken är på väg och jag har andra i min bekantskapskrets som är pensionärer. Man betalar skyhöga skatter som pensionär, högre än en vanlig löntagare! Och då har man betalat skatt hela sitt yrkesverksamma liv! Vad får man för dom skatteörena idag? It’ myki bara!

Jag gruvar mig nog litet för kommande “panterdagar” då man ska dra åt svångremmen så att magen får ryggradskänning. Nog för att jag är ganska van vid det, men med den pensionen jag har att vänta lär det hjälpa föga. Nå, pengar är inte allt, sägs det. Huvudsaken att man får ha hälsan och kärleken kvar, då klarar man det mesta i tillvaron.

Det som jag också funderat litet över är vad man ska börja kalla sig den dag man når denna ärevördiga ålder. “Pantertant” eller rätt och slätt pensionär? När man är singelkvinna á 50+ så är man ju “Puma” har jag förstått. Jaha, och sen blir man panter. Men har ni någon gång sett en gråhårig panter? Gråa om nosarna blir säkert även dom, men de grå tinningarnas charm har jag nog inte sett på en panter. Inte så att jag sett dem i verkligheten, men dom jag sett på bild. Ja, det om detta. Varför ta ut problemen i förskott, dom kommer om man vill ha dem, annars förvandlar man dem till möjligheter och utmaningar. Eller hur??

Dags igen

26 Apr

Nu börjar det bli lite väl slarvigt, måste jag säga!! Satt just och läste en blogg från oktober 2015, medan skammens rodnad färgade kinderna, för jag vet inte hur mångte gången. Jag är väldigt nöjd över att jag inte har gått ut med att jag är “tidernas bloggare”, för då skulle jag ljuga för mig själv och mången annan. Men jag har så svårt att komma ihåg det här med en viss regelbundenhet i bloggandet, och nu har jag inte haft något direkt utmärkande i tillvaron som kunnat locka till skratt heller. Det är då jag tycker det är kul att skriva, om det hänt någonting som jag själv skrattat mig halvt fördärvad åt, och som jag tror mig veta att kan roa någon annan.

Numera kan jag i alla fall kalla mig stolt ickerökare (eller kan jag??), eftersom jag varit rökfri snart 1 år och 2 månader. Jag skall villigt erkänna att jag har haft perioder då jag gått och längtat mig halvt galen efter en cig, men som tur är så har man ju inte trillat dit även fast man i stundens hetta hade kunnat ge ganska mycket för en sån där vit sak med brungul ände. Jag har gått ut på terrassen och sniffat i askkoppen, och sen var det suget botat för lång tid framåt. Askkoppen står där för dem av mina nära och kära som fortfarande röker, men den har tjänat sitt syfte även för mig.

På senare tid har jag invaderat vårt lilla kök och gjort diverse kulinariska krumsprång, som nog varit en aning oväntade för både maken och mig själv. Jag har fått för mig att vi skall bli “Flexitarianer”. Ett ord som jag upptäckte i en svensk reklamsnutt om de här matkassarna som man kan få hem via matshopping på nätet.
För en tid sedan hade maken planerat att fixa någon maträtt, så vi inhandlade därtill hörande ingredienser. Men så handlade vi också ingredienser till mina krumsprång, och det slutade med att jag ockuperade köket hela veckoslutet, och när måndagen kom stod ingredienserna till makens ovannämnda kvar i kylen. “Så där blir det när du huserar i köket”, sa han vid ett tillfälle. Jag fixade så att han fick utrymme i köket följande dag, och ordningen var därmed återställd. Till saken hör, att vårt kök är så litet att två kockar samtidigt är på gränsen till utopi. Om vi säger så här: jag skulle gärna vilja ha en Berner-sennenhund, men då står vi inför två situationer:
a) Bessie, vår katt, packar och flyttar
b) Om hunden ska in i köket så får vi gå ut, för vi får inte plats alla tre!
Summa sumarum; det blir ingen Berner Sennen.

 

 

 

 

 

Slöfocken har vaknat

25 Oct

Skammens rodnad färgade mina kinder igen en gång, när jag upptäckte att jag inte skrivit något sedan maj månad! Och nu är det oktober, som dessutom sjunger på sista versen. Men jag tröstar mig med att jag aldrig lovat vara någon bloggare av rang, möjligen en “blosör”, d.v.s. bloggare och kåsör, ni vet en sån där som skriver allvar och skämt om vartannat när andan faller på. Sån är jag, “What you see is what you get”, brukar Tina Turner sjunga, och jag kan instämma i den strofen av fullaste hjärta.

Nu skulle jag ju ha så väldans mycket att berätta, så det kan bli rent tröttsamt. Med det konstaterandet följer beslutet att jag får försöka dela upp mina “blosörinlägg” i x antal dagar, så ni inte hinner ledsna på mig så där med en gång. Låter det som en bra plan?

Under sommaren har det väl inte hänt så väldigt mycket nytt, egentligen. Vi har firat semester som vi brukar fira den, med ett besök hos mor och ett på Åland, med en mellanlandning i underbara Roslagen hos min väninna Gittan med familj. Sen har det varit studentuppvaktningar, konfirmation, 50-årsuppvaktning med dunderparty… Fullt ös med andra ord! Massor av gemytligt umgänge med släkt och vänner. För att inte tala om resan till Rom! Men den måste jag ta en annan dag, för annars blir jag tröttsam, är jag rädd. Idag skulle jag vilja ägna tankarna åt min kära svärmor, som ju lämnade oss för exakt ett år sedan. I chock, sorg och saknad. Jag kunde aldrig tro att ett år utan henne trots allt skulle gå så fort, men plötsligt står vi – jag och min svägerska – senaste torsdag, och konstaterar att “herregud, det är ett år sedan!”. Varje gång man passerar huset där hon bodde, dras blicken till hennes balkong. Flera gånger i veckan händer något som man förknippar med henne. I början var våra lördagar svåra, då vi alltid brukade svänga förbi henne och ta en kopp kaffe, före eller efter vår lördagsshopping. Vi åkte till Hangö, till Karis… Eller så såg vi till att uträtta våra ärenden illa kvickt och sen åka hem tillbaka. Det tog en tid innan vi kände att vi måste acceptera faktum. Hon finns inte där med kaffet klart och bordet dukat. Men hon finns i våra hjärtan, och hon lämnade spår i form av varma, mjuka kramar, leenden, en hjälpande hand där det behövdes, och ett underbart glatt humör i alla väder. Bättre svärmor kunde man inte få! Frid över ditt minne, kära “fammo”, du fattas oss!

Livet går vidare, sakta men säkert har vi vant oss. Men jag kan ibland känna en glädje över att sammanhållningen blivit starkare, vi bryr oss mera om varandra. Vi fick en fingervisning om hur oförutsägbar vår tid här på jorden faktiskt är, och att vi borde vara rädda om varandra och det vi har. Någon garanti för morgondagen har vi inte, inte en enda av oss.

Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.

Ha en skön söndag, gott folk!

Jag tror jag har fixat det!

29 Apr

I min senaste “blogg” (man kan ju inte med bästa vilja i världen kalla detta en blogg, så sällan som jag skriver) i februari, skrev jag något om “Dags att överväga…”, och den 21 februari tog jag beslutet. Nu j-r ska det bli slut på bolmandet. Jag är ju mental tränare med tillgång till en otrolig mängd bra verktyg, och min tanke var att jag dels skulle använda mig av verktygen för att lyckas med bedriften, och dels utveckla ett eget rökavvänjningsprogram, förutsatt att jag lyckades. Men för att kunna marknadsföra min produkt så måste den ju vara testad av mig först. Eller hur???

För att göra en nästan två månader lång historia kort, så har jag klarat det så här långt, utan att orsaka något större rabalder. Äktenskapet är intakt, liksom vänskaps- och kundrelationerna. Fönster, dörrar, möbler och annat lösöre är också intakt, och undertecknad går fortfarande lös och ledig utan så mycket som en fotboja. Jag var nog beredd på en värre pärs, men jag kan i dagsläget skriva under på att de verktyg man har att tillgå inom mental träning verkligen fungerar! Men, fortfarande är det vilja att förändra och motivation till förändring, som är den viktigaste ingrediensen. Om någon är intresserad av att veta mera om detta, är det bara att ta kontakt. Regeln är följande: Jag ger dig verktyg, du slutar röka!

Min kära make behövde inga verktyg till rökstoppet, han bara lade ner den ovanan. En morgon när jag skulle ut på min “morgontagg” såg jag att cigarrettpaketet låg kvar på terrassbordet (det brukade vanligtvis vara puts väck). Jag antog att han hade ett paket på jobbet, så jag funderade inte dess mera på det. När han kom hem frågade jag om han haft cigarretter på jobbet eftersom paketet låg kvar. “Nä, jag hade inga” sade han. “Hur många har du bommat?” retades jag. “Inte en enda, jag har inte rökt och tänker inte göra det heller” blev svaret. Han är 1,5 år på väg! Att lägga av “bara så där” tycker jag är superduktigt! Jag lyfter på hatten för alla som lyckas med den bedriften. Jag har provat, och jag blir inte rolig att umgås med. Men jag tror det har mycket med viljan och motivationen att göra. “Vill du riktigt mycket, så kan du, det gäller i allt du tar dig för” brukade pappa säga.

Utöver detta har det väl inte varit så mycket av “revolutioner” i tillvaron. Jag har så sakta börjat vänja mig vid att min älskade svärmor inte finns kvar bland oss i fysisk form. Saknaden är enorm, men som jag nu är den jag är, så känner jag hennes närvaro allt som oftast, och den värmer precis som hennes goa kramar gjorde. Våren är i annalkande och energin börjar spira. Vitsipporna täcker marken litet här och var, björkarna börjar visa upp små gröna “öron” och katten springer ut och in utan att kunna bestämma sig, oavsett vädret. Nu är jag i alla fall glad att hon inte är fertil, för då hade vi nog haft kattfarm här. Trädgården väntar på att få bli ompysslad, men nu har det liksom stannat upp. Det har varit kallt, regnigt och föga inspirerande. Mina dahliaknölar väntar snällt på att få en plats i trädgården och så ska det röjas lite här och var. Måste nog ta fram mina trädgårdsböcker….Kanske man får ett ryck? “Vill man… ” och så vidare och så vidare…

I skrivandets stund är Valborgsmässoafton 40 minuter gammal, och här sitter jag utan så mycket som en flaska mjöd eller ens ett munkämne! Fy skäms på mig! Men jag är inte speciellt huslig av mig, det vet ni ju redan, och att dra igång mjödproduktion är förenat med vissa risker i det här hushållet. “Men det är väl inte svårt?” säger ni. Nä nä, säkert inte. Allt är lätt när man kan det. Jag fick en utförlig muntlig beskrivning på hur man gör mjöd häromdagen, och med min första sats mjöd (för cirka 30 år sedan, när man var nyinflyttad till Finland och alla traditioner skulle testas) i färskt minne – vi drack mjöd så det sprutade ut genom öronen och i flera månader och blev till slut en aning lulliga också – så tror jag att jag väntar med det tills nästa år. Munkar är inte att tänka på. Efter en grundlig riskanalys i ämnet bestämde jag mig för att avstå även den traditionen. Ni som läst mina essäer om de kulinariska krumbukterna i vårt lilla kök, vet nog vad jag menar. Så det blir en lugn och behaglig Valborg under vilken vädret och lusten får leda oss in i vilka frestelser det må vara. Utom cigarretter.

Ha en underbar Valborgsmäss, hörni! Och en Glad Första Maj, oavsett vilket “tåg” ni kan tänkas delta i.

Dags att överväga….

10 Feb

Rökstopp??? Det börjar kännas litet så när maken hör katten jama i mina luftrör..

Härom natten hade min kära äkta hälft litet problem att få till en dejt med John Blund, så han låg och läste i godan ro medan undertecknad drog snark bredvid. I något skede hade katten bett att få gå ut (den brukar göra det fram på småtimmarna, om den inte varit ut på kvällen, “lådan” är endast en nödlösning för vår Bessie) och han hade snällt gått och släppt ut den, muttrande något om att “du får vara ute tills husse söker tidningen, det vet du”. Då var klockan ungefär 02-tiden på morgonen.

Någon timme senare hade han hört pip bakom dörren, och kravlat sig upp ur sängen för att släppa in katten igen. Ingen katt bakom dörren. Han gick tillbaka till sängen, och så pep det igen. Då hade han tagit ficklampan med sig och börjat lysa runt hörnen på kåken för att få syn på katten. Fortfarande ingen katt. När han återvände till sängvärmen pep det igen, men nu lokaliserade han ljudet till mig. Det var alltså jag som pep! Eller rättare sagt mina luftrör. Dom börjar tydligen bli helt igensotade, så det börjar kanske bli dags att ta beslut på det som många före mig har gjort på sistone. Nämligen rökstopp, totalt och för evigt! Annars kan det nog bli fler sömnlösa nätter för maken på grund av mina luftrör. Men det låter lätt när hönan värper. Den som lever får se….