Archive | Uncategorized RSS feed for this section

Slarv, slarv och slarv

17 Jan

Jaha, så har det hänt igen en gång! Ska det nu bli så här glest mellan “bloserierna” (blogg-kåseri) så är det väl lika bra att kasta in handduken. Men jag är inte den som kastar handdukar omkring mig, så det får bli som det blir, eftersom det är som det är.

Jag har inte haft någon direkt inspis att skriva heller, och då ska man ge fasen i pennan (läs: tangentbordet) för det blir bara crap av alltihop! Men nu fick jag i alla fall något att fundera på, som jag ville dela med mig av.
Vad ska man göra, när man som pensionär är den högst beskattade medborgaren i Finland? Nu är jag inte pensionär riktigt ännu, men maken är på väg och jag har andra i min bekantskapskrets som är pensionärer. Man betalar skyhöga skatter som pensionär, högre än en vanlig löntagare! Och då har man betalat skatt hela sitt yrkesverksamma liv! Vad får man för dom skatteörena idag? It’ myki bara!

Jag gruvar mig nog litet för kommande “panterdagar” då man ska dra åt svångremmen så att magen får ryggradskänning. Nog för att jag är ganska van vid det, men med den pensionen jag har att vänta lär det hjälpa föga. Nå, pengar är inte allt, sägs det. Huvudsaken att man får ha hälsan och kärleken kvar, då klarar man det mesta i tillvaron.

Det som jag också funderat litet över är vad man ska börja kalla sig den dag man når denna ärevördiga ålder. “Pantertant” eller rätt och slätt pensionär? När man är singelkvinna á 50+ så är man ju “Puma” har jag förstått. Jaha, och sen blir man panter. Men har ni någon gång sett en gråhårig panter? Gråa om nosarna blir säkert även dom, men de grå tinningarnas charm har jag nog inte sett på en panter. Inte så att jag sett dem i verkligheten, men dom jag sett på bild. Ja, det om detta. Varför ta ut problemen i förskott, dom kommer om man vill ha dem, annars förvandlar man dem till möjligheter och utmaningar. Eller hur??

Advertisements

Dags igen

26 Apr

Nu börjar det bli lite väl slarvigt, måste jag säga!! Satt just och läste en blogg från oktober 2015, medan skammens rodnad färgade kinderna, för jag vet inte hur mångte gången. Jag är väldigt nöjd över att jag inte har gått ut med att jag är “tidernas bloggare”, för då skulle jag ljuga för mig själv och mången annan. Men jag har så svårt att komma ihåg det här med en viss regelbundenhet i bloggandet, och nu har jag inte haft något direkt utmärkande i tillvaron som kunnat locka till skratt heller. Det är då jag tycker det är kul att skriva, om det hänt någonting som jag själv skrattat mig halvt fördärvad åt, och som jag tror mig veta att kan roa någon annan.

Numera kan jag i alla fall kalla mig stolt ickerökare (eller kan jag??), eftersom jag varit rökfri snart 1 år och 2 månader. Jag skall villigt erkänna att jag har haft perioder då jag gått och längtat mig halvt galen efter en cig, men som tur är så har man ju inte trillat dit även fast man i stundens hetta hade kunnat ge ganska mycket för en sån där vit sak med brungul ände. Jag har gått ut på terrassen och sniffat i askkoppen, och sen var det suget botat för lång tid framåt. Askkoppen står där för dem av mina nära och kära som fortfarande röker, men den har tjänat sitt syfte även för mig.

På senare tid har jag invaderat vårt lilla kök och gjort diverse kulinariska krumsprång, som nog varit en aning oväntade för både maken och mig själv. Jag har fått för mig att vi skall bli “Flexitarianer”. Ett ord som jag upptäckte i en svensk reklamsnutt om de här matkassarna som man kan få hem via matshopping på nätet.
För en tid sedan hade maken planerat att fixa någon maträtt, så vi inhandlade därtill hörande ingredienser. Men så handlade vi också ingredienser till mina krumsprång, och det slutade med att jag ockuperade köket hela veckoslutet, och när måndagen kom stod ingredienserna till makens ovannämnda kvar i kylen. “Så där blir det när du huserar i köket”, sa han vid ett tillfälle. Jag fixade så att han fick utrymme i köket följande dag, och ordningen var därmed återställd. Till saken hör, att vårt kök är så litet att två kockar samtidigt är på gränsen till utopi. Om vi säger så här: jag skulle gärna vilja ha en Berner-sennenhund, men då står vi inför två situationer:
a) Bessie, vår katt, packar och flyttar
b) Om hunden ska in i köket så får vi gå ut, för vi får inte plats alla tre!
Summa sumarum; det blir ingen Berner Sennen.

 

 

 

 

 

Slöfocken har vaknat

25 Oct

Skammens rodnad färgade mina kinder igen en gång, när jag upptäckte att jag inte skrivit något sedan maj månad! Och nu är det oktober, som dessutom sjunger på sista versen. Men jag tröstar mig med att jag aldrig lovat vara någon bloggare av rang, möjligen en “blosör”, d.v.s. bloggare och kåsör, ni vet en sån där som skriver allvar och skämt om vartannat när andan faller på. Sån är jag, “What you see is what you get”, brukar Tina Turner sjunga, och jag kan instämma i den strofen av fullaste hjärta.

Nu skulle jag ju ha så väldans mycket att berätta, så det kan bli rent tröttsamt. Med det konstaterandet följer beslutet att jag får försöka dela upp mina “blosörinlägg” i x antal dagar, så ni inte hinner ledsna på mig så där med en gång. Låter det som en bra plan?

Under sommaren har det väl inte hänt så väldigt mycket nytt, egentligen. Vi har firat semester som vi brukar fira den, med ett besök hos mor och ett på Åland, med en mellanlandning i underbara Roslagen hos min väninna Gittan med familj. Sen har det varit studentuppvaktningar, konfirmation, 50-årsuppvaktning med dunderparty… Fullt ös med andra ord! Massor av gemytligt umgänge med släkt och vänner. För att inte tala om resan till Rom! Men den måste jag ta en annan dag, för annars blir jag tröttsam, är jag rädd. Idag skulle jag vilja ägna tankarna åt min kära svärmor, som ju lämnade oss för exakt ett år sedan. I chock, sorg och saknad. Jag kunde aldrig tro att ett år utan henne trots allt skulle gå så fort, men plötsligt står vi – jag och min svägerska – senaste torsdag, och konstaterar att “herregud, det är ett år sedan!”. Varje gång man passerar huset där hon bodde, dras blicken till hennes balkong. Flera gånger i veckan händer något som man förknippar med henne. I början var våra lördagar svåra, då vi alltid brukade svänga förbi henne och ta en kopp kaffe, före eller efter vår lördagsshopping. Vi åkte till Hangö, till Karis… Eller så såg vi till att uträtta våra ärenden illa kvickt och sen åka hem tillbaka. Det tog en tid innan vi kände att vi måste acceptera faktum. Hon finns inte där med kaffet klart och bordet dukat. Men hon finns i våra hjärtan, och hon lämnade spår i form av varma, mjuka kramar, leenden, en hjälpande hand där det behövdes, och ett underbart glatt humör i alla väder. Bättre svärmor kunde man inte få! Frid över ditt minne, kära “fammo”, du fattas oss!

Livet går vidare, sakta men säkert har vi vant oss. Men jag kan ibland känna en glädje över att sammanhållningen blivit starkare, vi bryr oss mera om varandra. Vi fick en fingervisning om hur oförutsägbar vår tid här på jorden faktiskt är, och att vi borde vara rädda om varandra och det vi har. Någon garanti för morgondagen har vi inte, inte en enda av oss.

Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.

Ha en skön söndag, gott folk!

Jag tror jag har fixat det!

29 Apr

I min senaste “blogg” (man kan ju inte med bästa vilja i världen kalla detta en blogg, så sällan som jag skriver) i februari, skrev jag något om “Dags att överväga…”, och den 21 februari tog jag beslutet. Nu j-r ska det bli slut på bolmandet. Jag är ju mental tränare med tillgång till en otrolig mängd bra verktyg, och min tanke var att jag dels skulle använda mig av verktygen för att lyckas med bedriften, och dels utveckla ett eget rökavvänjningsprogram, förutsatt att jag lyckades. Men för att kunna marknadsföra min produkt så måste den ju vara testad av mig först. Eller hur???

För att göra en nästan två månader lång historia kort, så har jag klarat det så här långt, utan att orsaka något större rabalder. Äktenskapet är intakt, liksom vänskaps- och kundrelationerna. Fönster, dörrar, möbler och annat lösöre är också intakt, och undertecknad går fortfarande lös och ledig utan så mycket som en fotboja. Jag var nog beredd på en värre pärs, men jag kan i dagsläget skriva under på att de verktyg man har att tillgå inom mental träning verkligen fungerar! Men, fortfarande är det vilja att förändra och motivation till förändring, som är den viktigaste ingrediensen. Om någon är intresserad av att veta mera om detta, är det bara att ta kontakt. Regeln är följande: Jag ger dig verktyg, du slutar röka!

Min kära make behövde inga verktyg till rökstoppet, han bara lade ner den ovanan. En morgon när jag skulle ut på min “morgontagg” såg jag att cigarrettpaketet låg kvar på terrassbordet (det brukade vanligtvis vara puts väck). Jag antog att han hade ett paket på jobbet, så jag funderade inte dess mera på det. När han kom hem frågade jag om han haft cigarretter på jobbet eftersom paketet låg kvar. “Nä, jag hade inga” sade han. “Hur många har du bommat?” retades jag. “Inte en enda, jag har inte rökt och tänker inte göra det heller” blev svaret. Han är 1,5 år på väg! Att lägga av “bara så där” tycker jag är superduktigt! Jag lyfter på hatten för alla som lyckas med den bedriften. Jag har provat, och jag blir inte rolig att umgås med. Men jag tror det har mycket med viljan och motivationen att göra. “Vill du riktigt mycket, så kan du, det gäller i allt du tar dig för” brukade pappa säga.

Utöver detta har det väl inte varit så mycket av “revolutioner” i tillvaron. Jag har så sakta börjat vänja mig vid att min älskade svärmor inte finns kvar bland oss i fysisk form. Saknaden är enorm, men som jag nu är den jag är, så känner jag hennes närvaro allt som oftast, och den värmer precis som hennes goa kramar gjorde. Våren är i annalkande och energin börjar spira. Vitsipporna täcker marken litet här och var, björkarna börjar visa upp små gröna “öron” och katten springer ut och in utan att kunna bestämma sig, oavsett vädret. Nu är jag i alla fall glad att hon inte är fertil, för då hade vi nog haft kattfarm här. Trädgården väntar på att få bli ompysslad, men nu har det liksom stannat upp. Det har varit kallt, regnigt och föga inspirerande. Mina dahliaknölar väntar snällt på att få en plats i trädgården och så ska det röjas lite här och var. Måste nog ta fram mina trädgårdsböcker….Kanske man får ett ryck? “Vill man… ” och så vidare och så vidare…

I skrivandets stund är Valborgsmässoafton 40 minuter gammal, och här sitter jag utan så mycket som en flaska mjöd eller ens ett munkämne! Fy skäms på mig! Men jag är inte speciellt huslig av mig, det vet ni ju redan, och att dra igång mjödproduktion är förenat med vissa risker i det här hushållet. “Men det är väl inte svårt?” säger ni. Nä nä, säkert inte. Allt är lätt när man kan det. Jag fick en utförlig muntlig beskrivning på hur man gör mjöd häromdagen, och med min första sats mjöd (för cirka 30 år sedan, när man var nyinflyttad till Finland och alla traditioner skulle testas) i färskt minne – vi drack mjöd så det sprutade ut genom öronen och i flera månader och blev till slut en aning lulliga också – så tror jag att jag väntar med det tills nästa år. Munkar är inte att tänka på. Efter en grundlig riskanalys i ämnet bestämde jag mig för att avstå även den traditionen. Ni som läst mina essäer om de kulinariska krumbukterna i vårt lilla kök, vet nog vad jag menar. Så det blir en lugn och behaglig Valborg under vilken vädret och lusten får leda oss in i vilka frestelser det må vara. Utom cigarretter.

Ha en underbar Valborgsmäss, hörni! Och en Glad Första Maj, oavsett vilket “tåg” ni kan tänkas delta i.

Dags att överväga….

10 Feb

Rökstopp??? Det börjar kännas litet så när maken hör katten jama i mina luftrör..

Härom natten hade min kära äkta hälft litet problem att få till en dejt med John Blund, så han låg och läste i godan ro medan undertecknad drog snark bredvid. I något skede hade katten bett att få gå ut (den brukar göra det fram på småtimmarna, om den inte varit ut på kvällen, “lådan” är endast en nödlösning för vår Bessie) och han hade snällt gått och släppt ut den, muttrande något om att “du får vara ute tills husse söker tidningen, det vet du”. Då var klockan ungefär 02-tiden på morgonen.

Någon timme senare hade han hört pip bakom dörren, och kravlat sig upp ur sängen för att släppa in katten igen. Ingen katt bakom dörren. Han gick tillbaka till sängen, och så pep det igen. Då hade han tagit ficklampan med sig och börjat lysa runt hörnen på kåken för att få syn på katten. Fortfarande ingen katt. När han återvände till sängvärmen pep det igen, men nu lokaliserade han ljudet till mig. Det var alltså jag som pep! Eller rättare sagt mina luftrör. Dom börjar tydligen bli helt igensotade, så det börjar kanske bli dags att ta beslut på det som många före mig har gjort på sistone. Nämligen rökstopp, totalt och för evigt! Annars kan det nog bli fler sömnlösa nätter för maken på grund av mina luftrör. Men det låter lätt när hönan värper. Den som lever får se….

Fru Duktig

13 Jan

Jaa, gårdagen var ganska intressant, må jag säga. Morgonen började helt bra. Fick ordning på min bokföring, momsen deklarerad och allt frid och fröjd så långt. Sen iväg till revisorn med ett bokslut och därefter iväg på massage, men först till posten. Det var där det började!

Jag lämnade fram ett papper med nummerserien för paketet jag skulle hämta ut, allt väl så långt. Flickan i kassan frågade mig om jag behövde pappret och jag sa att hon kunde riva det. Fortfarande allt väl, jag traskade ut med mitt paket, in i bakluckan och sen iväg till grannbyn för massage. Jag hade lite tid på mig så jag tassade runt i en affär och gjorde en del fynd. Två lanternor till terrassen, två nya dynor till sängen… Och inte blev jag ruinerad heller! Sen var det dags för massage, och jag hade kunnat ligga på bänken resten av kvällen, men det gick ju inte för sig. När jag skulle boka ny tid hade jag också lovat ha med mig remissen som jag fått av “Il Doctore”, men den lyste med sin frånvaro och jag var tvärsäker på att jag lagt in den i kalendern för dagen. Icke sa Nicke! Jag fick panik eftersom jag såg för mitt inre hur den hade åkt med när jag slet upp pappret på posten (trots att jag “hade den i kalendern”) och blivit sönderriven. Nytt löfte om ny remiss, samt ny tid till massagen. Sen iväg till posten för att “sopisdyka” tillsammans med flickan som jag givit lov att riva pappret. Ingen sönderriven remiss där, inte! Puh, då fanns det ännu hopp om livet. Efter denna lilla incident skulle jag på Sahaya Yoga med min väninna. Det var en intressant upplevelse i sig, må jag säga! Sahaya Yoga är en slags medial meditation som påverkar energipunkterna i kroppen, och när man satte upp handen ovanför den sjunde och sista energipunkten efter att ha aktiverat de övriga punkterna, så kunde man känna en sval fläkt kring handen! Alla hade vi olika upplevelser av meditationen, och det var väldigt intressant att höra hur de andra reagerat i gruppen. Kursen äger rum fyra gånger till, och jag ska absolut fortsätta.

Nåväl, när jag körde hem var jag full av sprittande energi, snöyran omslöt min lilla grå Toyota, att köra med helljus var bara att glömma! Jag tog beslutet att hjälpa maken med snöjobbet så att han inte skulle behöva ta hela eländet när han väl kom hem. Jag studsade glatt ut i snöyran (ja, jag studsade faktiskt, för det hade kommit ganska mycket snö sen jag intog uppfarten hemma, och det var inte såå länge sen vid tidpunkten) och greppade snöskuffaren. Det gick undan, men mitt i allt började det kännas extremt vått, det som kom uppifrån. Först trodde jag det var svetten som strittade, men jag svettades faktiskt inte så mycket (man har ju kondis, hrrmmm), utan det som kom ner var snöblandat regn! Urrrrkkk.. Jag fortsatte i alla fall att skuffa snö en stund till, men sen sade kroppen stopp.

Nu, så här dagen efter kvällen före, sitter man med värkande rygg, men det är på något konstigt sätt en skön värk. Man har gjort kännbar – och synbar, enligt maken – nytta, även fast jag nu bara fick halva gårdsplanen skottad. Snöslungan var det ju inte tal om eftersom jag inte får igång skrället själv. Men kanske det finns hopp om en nyare modell, som jag också kan starta och köra.

Årets första snöjobb..

4 Jan

Åh vad skönt det är att testa flåset på lite annorlunda grejer ibland. Vintern har snöjobb, våren har blomsängs-jobb (i den mån jag har intresse, där brister det tyvärr) och sen kan man cykla ganska långt in på hösten. “Och däremellan kommer fasta”, eller gymet och bassängen. På onsdag börjar vattengymnastiken igen, ska bli så skönt!

Idag var det alltså snöjobb som gällde, men vår kära granne gjorde grovjobbet åt oss med sin lilla snöplog, sen snyggade vi upp litet efter hans välvilliga framfart. Han är så go’ den mannen. Där kan man tala om grannsämja. Efter att vi putsat upp och snyggat till, tog vi en kort runda runt kvarteret, så nu har man avverkat dagens motionspass och kan med gott samvete slänga sig på sofflocket igen. Imorgon är det, som bekant, vardag och bara att dra på sig selen igen. Som jag sade tidigare så ska det nog bli ganska skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Man vänder på dygnet, vänder på vanorna… Ja allt som kan vändas på så vänder man upp och ner. Nu blir det att återställa ordningen.