Archive | Healing RSS feed for this section

Träning, träning…

17 Sep

Idag känner jag att jag har jobbat på min “fysio-timme”. Jisses! Först lite uppmjukning av leder och muskler, sen lyfta 2 kilo manschett med vänsterbenet i olika vinklar. Därefter upp på cykeln och cykla av bara attan. Tänkte först ge mig redan vid 850 meter, men när jag såg vad det stod på mätaren sade jag “nämen för helsike, inte ska jag väl ge mig nu?”. Så jag fortsatte tills jag nått 1 kilometer. Till saken hör, att jag inte suttit på en cykel av någon som helst fason på över ett år, för mitt knä har konsekvent vägrat samarbeta. Men nu är målet att komma över smärttröskeln (det går att komma över den, jag testade idag) så att jag kan använda min fina, röda cykel nästa sommar.

Sen var det benskak. Öööhhh, vad är nu det? Jo, en platta som man står på, och som ruskar om musklerna i kroppen en liten stund. Det var en ganska häftig känsla när man stod där, lätt framåtlutad med nacken böjd och det bara skakade i benen. Det skulle visst sätta igång ämnesomsättningen i musklerna, kanske till och med i hela kroppen! Åtminstone hade det en lustig effekt på mig, för jag fick syn på löpmattan bakom mig, och den har jag – tills nu – haft en lite löjlig respekt för. Jag har fått visioner av hur jag själv fladdrar iväg in i nästa vägg när jag sätter igång mattan, och fötterna inte hänger med. Men “min” Maria visste hur hon skulle få mig att tänka om. Det slutade med att jag promenerade i snabb takt på mattan en liten stund, en knapp kilometer. Fick också veta att man kan binda fast sig i den där maskinen så att man inte fladdrar in i väggen, genom att knäppa fast sig i ett snöre som var kopplat till maskinen. Om man sen strittar iväg så åker kontakten till maskinen ur och den stannar direkt. Det kändes tryggt.

Jag brukar titta på ett program som heter något i stil med “Kan du slå en pensionär?” på Sveriges TV, och det går ut på att två superpigga “pantrar” ska coacha ett par mindre superpigga ungdomar till ett bättre liv med kost och träning. Man får se skräckexempel på allt vad dom sätter i sig, och hur dom vältrar sig i soffor och sängar istället för att röra på sig och äta sunt. Varje gång jag ser det programmet tänker jag “herreguuud, skulle man få vara i det skicket i den åldern!”. Och man får om man ger sig tusan på det! Dessa pigga “pantrar” är helt otroliga, och det intressanta är att dom är väldigt duktiga på att motivera sina adepter till ett sundare liv. Förvandlingen och livsstilsförändringen syns tydligt. Jag närmar mig 60, dessa pigga pensionärer är från 70 och uppåt! Hej gymet, här kommer “panterungen”!!

Advertisements

GPS i all ära…..

4 Aug

Jag upptäckte – igen en gång – att det är ganska länge sen jag skrivit något. Men dagarna går så fort och när det nu en gång är sommar med stort S, så vill man inte sitta vid, över, eller ens bredvid en dator i någon fason. Man är bara ute och njuter, och lapar sol = tankar D-vitamin för vinteridet.
Semestern har varit skön, även fast jag nu inte haft mer än en vecka full semester. Men så här är det för oss företagare. Vi får ta vad vi får, resten ser försynen till att ordna det för oss. Jag har i alla fall haft eftermiddagar, kvällar och nätter lediga för samvaro med maken och andra omkring mig. No stress!

Vår semester började i närheten av Falköping hos våra goda vänner som bjudit till fest. Det var en riktigt rolig fest, och jag konstaterade att det var länge sen jag krupit i säng kl. 3 på morgonen. Jag vaknade dessutom med något som påminde om baksmälla (länge sen sist, kan jag tala om!), och den var ju inte så väldigt angenäm, men vi behövde inte åka någonstans så man kunde ta det lugnt. Det såg dock litet mörkt ut innan vi alls kom fram till festen. Vi körde iland och parkerade så att vi skulle kunna ställa in GPS:en för resmålet. När det var klart åkte vi ut från Stockholm, och GPS:en fick fullständigt fnatt! Som tur är känner jag vägarna ganska bra där omkring, så vi litade till mitt lokalsinne medan GPS:en fick vila från chocken av att bli omställd från Finland till Sverige. Efter att ha kommit ut ur Stockholmsregionen satte vi igång den igen, och allt gick bra ända tills vi passerat avtaget där vi borde ha svängt av. Vi missade avfarten, och tog beslutet att köra efter GPS:en (vi hade fått noggrann vägbeskrivning med email, om vi ändå följt den….).

Vi körde mot destinationen i sakta mak, med några stopp för kaffe och mat, och när vi slutligen hörde “aannkoomsst” från damen i burken (barnbarnens benämning på GPS-rösten i mammas dito) befann vi oss mitt i en trevägskorsning! Herrljunga åt ena hållet, och Borås åt andra hållet. Vi kollade en infotavla som vi hittade på vägen, och då visade det sig att vi var i närheten av Herrljunga. Vi vände och frågade en herre om vägen. Han frågade “varifrån kom ni?” och jag svarade “inte en susning!” Som tur var hade maken koll på den biten.

Nå, det visade sig att vi skulle åka tillbaka varifrån vi kom, och på vägen skulle vi se en skylt med ortnamnet vi skulle köra emot. Mycket riktigt! Vi hade kört förbi avtaget ett antal gånger redan, visade det sig. Vi åkte tillbaka, ooch nu kom vi äntligen rätt! Jag var uppe i åtskilliga varv och förfasade mig över vår “sena ankomst” (jag hade lovat ankomst ett visst klockslag), medan maken tog det helt cool och körde lugnt och sansat ända fram till destinationen, för sen hade vi inga problem mera. Vi hade ju en vägbeskrivning prydligt präntad på papper!
Nästa gång skaffar vi en vanlig hederlig bilkarta, som man brer ut över motorhuven efter att ha stigit ur bilen på en mysig rastplats. Vi klarade oss utmärkt med den när vi bilade ner genom Sverige från Umeå, och vi körde inte fel en enda gång. Kunde det månntro bero på att vi inte hade något specifikt mål?