Archive | Änglar RSS feed for this section

Utvilad knopp gör knop…

11 Oct

Tänk vad mycket man får uträttat när man fått skallen rensad på allt möjligt! Efter två närstudiedagar, som alltid är intensiva, intressanta, givande och roliga, så brukar jag känna mig som om någon möblerat om i “koppskåpet”. Inte en kopp är på rätt plats, och det hjälper inte att ruska på huvudet heller. Att försöka tänka klart efter dag nummer två är inget man ska ge sig in på, för det snurrar av allt möjligt annat. Jag var bjuden på ett “klädparty” hos min väninna, och efter att ha kurvat via matbutiken (och även inhandlat punchpraliner, min senaste passion) styrde jag näsan mot hennes hemadress. Väl där dunsade jag ner i en stol ute på hennes terrass och hon konstaterade att jag såg litet “upphängd och nersläppt” ut. Jag sade, att om jag mot förmodan skulle glömma att jag inte är någon ungdom längre, så blir jag brutalt tagen ur den villfarelsen två dagar i månaden ännu en tid framåt.

Gästerna anlände och partyt tog sin början. Det var ett provande och diskuterande, och kläderna var helt ljuvliga!! Jag hade lovat mitt bankkonto att lämna spenderbyxorna hemma, men när jag en dryg timme senare åkte därifrån, hade jag dragit på mig dryga 85 € i jumprar. Gissa vem som hade ångest! Jag började scanna igenom mina två bankkonton för att se om det fanns ens en liten chans att jag skulle fixa det utan att låna av vårt gemensamma sparkonto, och konstaterade bara att det var NoNo, och inte röra sparkontot heller!! Jag skickade en stilla bön åt några väderstreck om en lämplig lösning på dilemmat, och sen släppte jag det i en mugg kaffe. Efter någon timme med ångesten som höll mig i ett skruvstäd – den släppte ju inte – ringer telefonen. Det är “damen med kläderna”, som ringer för att meddela att den ena jumpern (den som jag ursprungligen gick dit för att inhandla) inte fanns, inte heller den svarta i samma modell. Likaledes fanns inte färgen på den andra jumpern som jag beställt. Jag försökte förtvivlat att inte låta alltför lycklig när jag sade att “det är absoluuuut ingen panik allllsss, jag kan vänta tills nästa gång och se om det dyker upp något annat då istället”. “Jamen jag kan nog…” sade den ljuvliga varelsen i andra änden, och jag bedyrade än en gång att “det blir sååååå bra såhär, absolut iiiinngen panik”, medan plånboken tog glädjeskutt i min handväska. Kvar blev 20 € av min shoppinghysteri (orsakad av röran i “koppskåpet” skulle jag vilja påstå), och det kan jag ta.

Igår kväll när jag gick och lade mig lät jag bli att ställa väckarklockan på väckning, för “här ska sovas!!” tänkte jag. Jo, pyttsan!!! Jag låg och läste en stund (studielitteratur, av alla korkade idéer man kan få efter en dylik dag), samtidigt som jag lyssnade på makens lugna och djupa snusningar bredvid mig. En annan var pigg som en mört, samtidigt som man gäspade som en hungrig fågelunge. Jag släckte lampan och började med avslappningsövningar, och genast började det komma konstiga ljud från magen, som tydde på att det saknades något. Jag försökte ignorera kurrandet, men det gav sig inte så det var bara att kliva upp och försöka få ordning på oväsendet. En kopp varm kakao och en semla senare provade jag på nytt (jag vet, man ska inte äta på nätterna, men ibland måste man bara, i synnerhet om man inte ätit kvällsmacka då man tyckte att väninnans semlor mättade bra) och då gick det bättre.

Vaknade piggelin i morse och satte igång med dagens uppgifter, som jag fick undan med en faslig fart i lycklig vetskap om att det ju faktiskt är fredag. Fredag är simning, och sen är det fredag på riktigt!! Ha ett skönt veckoslut, folks…

Advertisements

En hälsning…..

16 Sep

Vet inte riktigt hur jag ska formulera den här bloggen, det finns säkert dom som funderar om jag har “alla koppar på rätt plats i skåpet”, men det bjuder jag på. Om man går in till bloggen via min hemsida (www.moreenergy.fi), så förstår man ju redan att det kan komma sådana här saker mitt i allt annat. Men jag känner att det måste ut, helt enkelt.
Jag fick ett sorgligt besked i går på eftermiddagen. Kanske inte helt oväntat med tanke på omständigheterna, men alldeles på tok för tidigt! Den man som jag flyttade hit till Finland med för trettio år sedan, avled på söndagseftermiddagen. Det är åtminstone 21 år sedan vi hade något som helst med varandra att göra, men likafullt kändes- och känns – det konstigt. Ännu en person som betytt något för mig, om än för länge sen, har lämnat jordelivet. Vi hade ju i alla fall ett gemensamt kapitel i våra liv, även om det inte blev speciellt långt, och det var fyllt av berg och dalar från början till slut då vi hade alla tänkbara odds emot oss. Men vi skrev det tillsammans. Minnen kan man inte sopa under mattan, dom kommer alltid fram när man städar. Och minnen kan man inte städa bort, dom finns där av en orsak. Inristade i hjärtat, som en påminnelse om något som varit värdefullt i ens liv på sätt eller annat. Oavsett om de vägar som korsats en gång leder åt olika håll i ett senare skede i livet, så korsas våra vägar av en orsak! Hans och min väg korsades definitivt av en orsak, och jag tror inte jag hade suttit här, med det liv jag har idag, om det inte varit för att jag valde att följa med honom tillbaka när han ville hem. Jag är honom tack skyldig för att han så enträget bad mig följa med. Han hade kunnat strunta i det veliga fruntimret och stuckit hem till Finland ensam.

Min man har alltid radion som väckarklocka, och när han stiger upp låter han den spela på låg volym så jag vaknar också till musik, sakta och mjukt. Förstås beroende på vad det är för musik som spelas, men vid den tiden på morgonen brukar dom inte riva av popmusik direkt. I morse väcktes jag av “Honey”, sjungen av Bobby Goldsboro, en 70-talslåt som handlar om en man som mister sin älskade, änglarna söker henne medan han är på sitt arbete. Jag har alltid älskat den sången, och jag har aldrig kunnat låta bli att gråta när jag hört den. Så även nu. Jag somnade om med tårvåta kinder, och vaknade en halvtimme senare av Ronan Keatings röst som sjöng “If tomorrow never comes”. En annan sång med liknande tema, som jag också tycker väldigt mycket om. Jag tänkte “herregud, vad är detta??”. Två helt olika sånger men med liknande tema, under samma morgon! Det måste ju betyda något….

Jag fick långt senare under dagen bekräftelse på det jag anat men inte riktigt kunnat ta till mig: En hälsning! Om ni läst min hemsida så vet ni att jag är helt övertygad om att Änglar Finns (det var HasseåTage också i tiderna, två helt suveräna författare och komiker från Sverige, upphovsmän till bland annat Gula Hund m.m.), likaväl som det finns något efter detta liv. Så många hälsningar från Andra Sidan har jag fått i mina dagar att jag inte kan förneka detta, då skulle jag ljuga för mig själv. Jag borde ha förstått vem som var på gång. Men med tanke på vår relation – eller rättare sagt totala brist på relation – de senaste dryga 20 åren, så hade jag ju väldigt svårt att tro att han skulle skicka en hälsning till mig. Men det gjorde han alltså. Vad han sa? Det stannar hos mig.

Frid över ditt minne, min vän, sov gott.