Archive | October, 2017

Lila och bruna linjer

20 Oct

Igår var det dags för en ny erfarenhet igen, men den föregicks av lite småstrul kvällen innan. Jag hade fått kallelse till “bentäthetsmätning” och läste instruktionerna (som nog hade legat på mitt skrivbord sedan en tid tillbaka) ifall det var något utöver det vanliga. Man skulle plocka av sig alla smycken och låta bli att använda parfym. Jaha, så det var att åka dit halvnaken då, för jag känner mig helt klart oklädd utan örhängen, mitt halssmycke, mina ringar på vänster ringfinger och lukta-gott bakom öronen. Nå, jag började kämpa med vigselring och förlovningsring, och med milt våld fick jag av mig vigselringen, men sen var det kört!

Vi provade alla möjliga konster och knep, men förlovningsringen satt – och sitter ännu – som berget! Det var olja, diskmedel, doppa handen i isvatten, snören… Ja allt man kunde tänka sig utom att hugga av fingret eller klippa sönder ringen. Men den SKA av eftersom jag måste förstora både den och tidigare nämnda ring. Att sätta tillbaka vigselringen på fingret är nog inte tillrådigt i dagsläget. På onsdag morgon – Dagen D – ringde jag till avdelningen dit jag var kallad och berättade om mitt dilemma. “Nåmen voi voi, du får komma hit så ser vi hur vi skall göra”. Jag sade att jag vägrar sätta mig i en bil, åka nästan 100 km för att sen bli hemskickad igen på grund av en envis ring (eller i värsta fall få den avklippt)! Dom gav ett annat telefonnummer, och samma förslag fick jag där samt ett nytt telefonnummer som verkade underligt bekant. Kanske på grund av att det var  telefonnumret jag använde allra först . Nå, jag ringde snällt tillbaka och då stod den sköterska som ansvarade för “min” undersökning där, och meddelade glatt att “sormukset ei haittaa”. Selvä!

Vi startade i god tid och eftersom vi utgått ifrån att sjukhuset låg i samma ort som namnet angav så styrde vi kosan dit. Njet, det blev att åka lite till, men vi kom i alla fall fram. Ner i parkeringshuset, trycka ut biljetten och sen leta efter en liten lucka åt “Blåbäret”, sen hitta fram till rätt sjukhus. Vi var i fel byggnad, så vi fick fråga oss fram. “Ta hissen upp till andra våningen, och gå sedan genom korridoren och fram till info-disken”. Okeeej, så gjorde vi. När vi klev ut ur hissen sträckte sig nämnda korridor framför oss som en oändlig sträcka fram till någonstans. Åtminstone för mig med fyra ben, d.v.s. två vingelpinnar och mina egna ben (varav ett som inte fick användas i allt för hög grad). Vi hade god tid så det var bara att ta det lilla lugna, men ni som gått på kryckor vet hur armar och axlar känns efter en längre promenad. När vi kom fram till en av info-luckorna – som till min glädje regerades av en svenskspråkig dam – blev vi tillsagda att följa den lila linjen fram till anmälningsluckan. Sagt och gjort, vi traskade längs med lila linjen och kom rakt på en ny lucka. När jag anmält mig blev jag anvisad ännu en linje att följa, och då höll jag på att packa ihop redan. Sekreteraren måste ha sett mitt ansiktsuttryck för hon skyndade sig att säga “det är inte långt, bara ut tillbaka och till höger så är du där”. Puh! Men till heders för sjukhuset så är det ett väldigt smidigt system, och man kommer garanterat rätt när man följer anvisad färg.

Allt förlöpte bra, det hela gick nästan löjligt snabbt. Jag blev scannad av en liten lustig apparat som såg ut som ett runt strykjärn. Jag var klar vid det klockslag jag hade tid att infinna mig, så ibland är det helt bra att man är ute med en dryg timmes marginal, för den marginalen hade vi ändå delvis ätit upp när vi fick leta parkeringsplats i P-huset.
Sen var det bara att åka hem, efter diverse tekniska diskussioner med biljettautomaten vid utfarten. Den ville ju förstås ha betalt för att ha härbärgerat “Blåbäret” medan vi lekte Linus På Linjen några våningar ovanför. När bommen, efter litet lirkande med biljetten och bankkortet, åkte upp så sade jag till maken “Nu, fort ut härifrån för jag ska hem!!!”.

 

Advertisements

Benbrott och avbrott

18 Oct

Jaa, jösses. Allt ska man vara med om. Det som jag haft en viss rädsla inför, hände för två månader sedan, torsdagen den 17/8, då jag var med kära kusin på shopping. Det var en affär hon ville visa mig, som hade speciella kläder med lite annorlunda “stuk”, och efter att ha uträttat diverse ärenden för kusinens del, så traskade vi iväg.

Jag hann inte mer än innanför dörren så låg jag på rygg med vänsterbenet under mig i en minst sagt knepig vinkel. Kusinen sa “du ska nog inte stiga på det där benet nu”, och min vana trogen tog jag det inte i öronen som någon annan sa, så jag försökte. Men det gick inte. För att göra en lång historia kort så ringde affärsinnehavaren efter ambulans, vilken vi fick vänta på ganska länge. Under tiden sprang affärsinnehavaren mellan mig och kunderna, oroligt frågande “du svimmar väl inte”, sisådär en fyra-fem gånger. Till slut bad jag henne ringa ambulansen igen och säga att “nuuu svimmar hon”! Så skedde, och inom tio minuter hade vi ambulansen där. Jag placerades i en stol av något slag, och lyftes in i ambulansen. Jag blev utfrågad om diverse personuppgifter och under tiden satte sig ambulansen i rörelse, och jag med! Stolen rullade sakta emot den ena ambulanssköterskan som satt med datorn och skrev, och när hon tittade upp blev ögonen stora som tefat varpå hon röt åt eleven som var med i ambulansen: “Spände du inte fast stolen???”. “Hm, nää, tydligen inte” konstaterade han och så blev jag då fastnitad vid golvet också.
Väl framme på sjukhuset kom min kära kusin flåsande och höll mig sällskap ända tills det var dags för mig att bli inkörd till CT-scan. Dit fick hon inte följa med, och jag sa att hon skulle åka hem i lugn och ro så skulle jag ringa när allt var klart. Jag förbereddes för operation och hann inte tänka så mycket mer innan narkosläkaren sade “natinati, suss gott” på klingande svenska. Sen släckte någon ljuset på vinden.

Tre timmar senare vaknade jag av att en grönklädd figur hälsade mig välkommen tillbaka och frågade hur jag mådde. “Alldeles utmärkt, men väldigt hungrig och törstig” svarade jag med viss beslöjad röst och olydig tunga. “Det där med mat kan du nog glömma ett tag, men vatten kan du få dricka om du inte mår illa”, blev svaret. Det skulle visa sig att jag hade ett fult lårbensbrott alldeles innan knät, och mitt ben var omgärdat av en slags “korsett” från låret och ner till vristen. Benet, med korsett och allt, var i sin tur uppallat på en dyna som mera liknade en skidbacke för extrema skidsportare. Efter en timme blev jag skjutsad till en vårdavdelning, och där slocknade jag som ett ljus efter att ha haft ett antal sköterskor omkring mig som skuffat dynor, tagit blodtryck, kollat slangar och sladdar, avlägsnat “skidbackar” och varit allmänt effektiva. På nattkröken kom en sköterska in och kollade min “påse”, för övrigt en ganska intressant erfarenhet att kunna dricka vatten och det rann ut i en påse i andra änden. Och inte behöva gå på toa! Jag hade nog lyckats med bedriften att fylla den, så jag fick en ny och så var det bara att fortsätta hinka i sig. På fredag morgon vaknade jag av att något klämde åt min vänstra arm, och det var en blodtrycksmanschett. Sen blev det frukost (maten är tyvärr inte värd namnet, så jag ska inte gå in på den detaljen) och så var det bara att försöka fördriva tiden tills en väninna kom och hälsade på och hade med sig punchpraliner och en bok. Yess! På kvällen kom maken med diverse toalettsaker, böcker, vindruvor, rena kläder tills jag skulle åka hem, och så satt han och höll mig sällskap en stund. TV:n hade bara finska kanaler, men jag roade mig med att träna upp språkkunskaperna med diverse olika kanaler efter att maken hade åkt hem.

På söndagen fick jag åka hem, då hade jag varit på avdelningen i två dagar bestående av “slangplockning”, det vill säga alla slangar togs bort, kryckträning, en lättare vurpa med påföljande förbud att gå ensam på toaletten (“maken var ju med, jag var inte ensam”, men det gällde alltså inte!), en välgörande dusch på söndag förmiddag, och det var den sjukhusvistelsen.
Att komma hem var helt underbart, men vissa problem medförde det ju vad gäller att ta sig framåt och även bakåt, sidledes och så vidare. Vi har ett gammalt hus som inte på något sätt är handikapp-anpassat, men som tur är har jag en fiffig äkta hälft som löser problemen när dom uppstår, så hittills har vi klarat det bra. Jag är helt beroende av honom för att ta mig till läkarbesök med mera, och det är en väldigt ovan känsla. Inte helt fel, men för en självständig typ som jag så är det inte odelat angenämt.
Det tog en tid, men snart kände jag att jag måste börja ta mig ut för att få lite rörelse i lederna och inte bli helt “mökkihöperö”, så jag vågade mig iväg med maken till affären och in i affären. Väl hemma var jag helt slut, men jag kände i alla fall att jag hade gjort något. Nu är jag ganska mycket “med i svängen” igen och är hyfsat säker på mina “vingelpinnar”, problemet är bara att deras balanssinne är sämre än mitt, och det är inte heller helt på sin plats. “Korsetten” måste jag ha på mig mer eller mindre dygnet runt, mindre angenämt men tryggt för stabiliteten i benet, och “vingelpinnarna” lär jag inte bli av med på ett bra tag ännu. Detta för att vara säker på att alla skruvar sitter på sina rätta platser. I benet. Ännu har jag inga skruvar lösa vad jag vet.

Men, det finns de som har det betydligt värre, så jag har absolut ingenting att gnälla över. Högvis med böcker som väninnorna har försett mig med, min man som är nybliven pensionär och således hemma hela dagarna och finns där när jag behöver hjälp, tröst och kramar. Visserligen får han tidvis beväpna sig med ett tålamod av Guds Nåde (Det har han sen tidigare, men ibland behövs det nog mer, jag är inte lätt att tas med när jag är på det humöret), och så länge jag inte behöver tänka med knäna så kan jag sköta mitt lilla Micro-företag också. Det blev lite avbrott i tillvaron på grund av ett benbrott, men trots det är tillvaron ändå huvudsakligen angenäm. Vad kan man mer begära?