Slöfocken har vaknat

25 Oct

Skammens rodnad färgade mina kinder igen en gång, när jag upptäckte att jag inte skrivit något sedan maj månad! Och nu är det oktober, som dessutom sjunger på sista versen. Men jag tröstar mig med att jag aldrig lovat vara någon bloggare av rang, möjligen en “blosör”, d.v.s. bloggare och kåsör, ni vet en sån där som skriver allvar och skämt om vartannat när andan faller på. Sån är jag, “What you see is what you get”, brukar Tina Turner sjunga, och jag kan instämma i den strofen av fullaste hjärta.

Nu skulle jag ju ha så väldans mycket att berätta, så det kan bli rent tröttsamt. Med det konstaterandet följer beslutet att jag får försöka dela upp mina “blosörinlägg” i x antal dagar, så ni inte hinner ledsna på mig så där med en gång. Låter det som en bra plan?

Under sommaren har det väl inte hänt så väldigt mycket nytt, egentligen. Vi har firat semester som vi brukar fira den, med ett besök hos mor och ett på Åland, med en mellanlandning i underbara Roslagen hos min väninna Gittan med familj. Sen har det varit studentuppvaktningar, konfirmation, 50-årsuppvaktning med dunderparty… Fullt ös med andra ord! Massor av gemytligt umgänge med släkt och vänner. För att inte tala om resan till Rom! Men den måste jag ta en annan dag, för annars blir jag tröttsam, är jag rädd. Idag skulle jag vilja ägna tankarna åt min kära svärmor, som ju lämnade oss för exakt ett år sedan. I chock, sorg och saknad. Jag kunde aldrig tro att ett år utan henne trots allt skulle gå så fort, men plötsligt står vi – jag och min svägerska – senaste torsdag, och konstaterar att “herregud, det är ett år sedan!”. Varje gång man passerar huset där hon bodde, dras blicken till hennes balkong. Flera gånger i veckan händer något som man förknippar med henne. I början var våra lördagar svåra, då vi alltid brukade svänga förbi henne och ta en kopp kaffe, före eller efter vår lördagsshopping. Vi åkte till Hangö, till Karis… Eller så såg vi till att uträtta våra ärenden illa kvickt och sen åka hem tillbaka. Det tog en tid innan vi kände att vi måste acceptera faktum. Hon finns inte där med kaffet klart och bordet dukat. Men hon finns i våra hjärtan, och hon lämnade spår i form av varma, mjuka kramar, leenden, en hjälpande hand där det behövdes, och ett underbart glatt humör i alla väder. Bättre svärmor kunde man inte få! Frid över ditt minne, kära “fammo”, du fattas oss!

Livet går vidare, sakta men säkert har vi vant oss. Men jag kan ibland känna en glädje över att sammanhållningen blivit starkare, vi bryr oss mera om varandra. Vi fick en fingervisning om hur oförutsägbar vår tid här på jorden faktiskt är, och att vi borde vara rädda om varandra och det vi har. Någon garanti för morgondagen har vi inte, inte en enda av oss.

Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.

Ha en skön söndag, gott folk!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: