Fru Duktig

Jaa, gårdagen var ganska intressant, må jag säga. Morgonen började helt bra. Fick ordning på min bokföring, momsen deklarerad och allt frid och fröjd så långt. Sen iväg till revisorn med ett bokslut och därefter iväg på massage, men först till posten. Det var där det började!

Jag lämnade fram ett papper med nummerserien för paketet jag skulle hämta ut, allt väl så långt. Flickan i kassan frågade mig om jag behövde pappret och jag sa att hon kunde riva det. Fortfarande allt väl, jag traskade ut med mitt paket, in i bakluckan och sen iväg till grannbyn för massage. Jag hade lite tid på mig så jag tassade runt i en affär och gjorde en del fynd. Två lanternor till terrassen, två nya dynor till sängen… Och inte blev jag ruinerad heller! Sen var det dags för massage, och jag hade kunnat ligga på bänken resten av kvällen, men det gick ju inte för sig. När jag skulle boka ny tid hade jag också lovat ha med mig remissen som jag fått av “Il Doctore”, men den lyste med sin frånvaro och jag var tvärsäker på att jag lagt in den i kalendern för dagen. Icke sa Nicke! Jag fick panik eftersom jag såg för mitt inre hur den hade åkt med när jag slet upp pappret på posten (trots att jag “hade den i kalendern”) och blivit sönderriven. Nytt löfte om ny remiss, samt ny tid till massagen. Sen iväg till posten för att “sopisdyka” tillsammans med flickan som jag givit lov att riva pappret. Ingen sönderriven remiss där, inte! Puh, då fanns det ännu hopp om livet. Efter denna lilla incident skulle jag på Sahaya Yoga med min väninna. Det var en intressant upplevelse i sig, må jag säga! Sahaya Yoga är en slags medial meditation som påverkar energipunkterna i kroppen, och när man satte upp handen ovanför den sjunde och sista energipunkten efter att ha aktiverat de övriga punkterna, så kunde man känna en sval fläkt kring handen! Alla hade vi olika upplevelser av meditationen, och det var väldigt intressant att höra hur de andra reagerat i gruppen. Kursen äger rum fyra gånger till, och jag ska absolut fortsätta.

Nåväl, när jag körde hem var jag full av sprittande energi, snöyran omslöt min lilla grå Toyota, att köra med helljus var bara att glömma! Jag tog beslutet att hjälpa maken med snöjobbet så att han inte skulle behöva ta hela eländet när han väl kom hem. Jag studsade glatt ut i snöyran (ja, jag studsade faktiskt, för det hade kommit ganska mycket snö sen jag intog uppfarten hemma, och det var inte såå länge sen vid tidpunkten) och greppade snöskuffaren. Det gick undan, men mitt i allt började det kännas extremt vått, det som kom uppifrån. Först trodde jag det var svetten som strittade, men jag svettades faktiskt inte så mycket (man har ju kondis, hrrmmm), utan det som kom ner var snöblandat regn! Urrrrkkk.. Jag fortsatte i alla fall att skuffa snö en stund till, men sen sade kroppen stopp.

Nu, så här dagen efter kvällen före, sitter man med värkande rygg, men det är på något konstigt sätt en skön värk. Man har gjort kännbar – och synbar, enligt maken – nytta, även fast jag nu bara fick halva gårdsplanen skottad. Snöslungan var det ju inte tal om eftersom jag inte får igång skrället själv. Men kanske det finns hopp om en nyare modell, som jag också kan starta och köra.