Utvilad knopp gör knop…

11 Oct

Tänk vad mycket man får uträttat när man fått skallen rensad på allt möjligt! Efter två närstudiedagar, som alltid är intensiva, intressanta, givande och roliga, så brukar jag känna mig som om någon möblerat om i “koppskåpet”. Inte en kopp är på rätt plats, och det hjälper inte att ruska på huvudet heller. Att försöka tänka klart efter dag nummer två är inget man ska ge sig in på, för det snurrar av allt möjligt annat. Jag var bjuden på ett “klädparty” hos min väninna, och efter att ha kurvat via matbutiken (och även inhandlat punchpraliner, min senaste passion) styrde jag näsan mot hennes hemadress. Väl där dunsade jag ner i en stol ute på hennes terrass och hon konstaterade att jag såg litet “upphängd och nersläppt” ut. Jag sade, att om jag mot förmodan skulle glömma att jag inte är någon ungdom längre, så blir jag brutalt tagen ur den villfarelsen två dagar i månaden ännu en tid framåt.

Gästerna anlände och partyt tog sin början. Det var ett provande och diskuterande, och kläderna var helt ljuvliga!! Jag hade lovat mitt bankkonto att lämna spenderbyxorna hemma, men när jag en dryg timme senare åkte därifrån, hade jag dragit på mig dryga 85 € i jumprar. Gissa vem som hade ångest! Jag började scanna igenom mina två bankkonton för att se om det fanns ens en liten chans att jag skulle fixa det utan att låna av vårt gemensamma sparkonto, och konstaterade bara att det var NoNo, och inte röra sparkontot heller!! Jag skickade en stilla bön åt några väderstreck om en lämplig lösning på dilemmat, och sen släppte jag det i en mugg kaffe. Efter någon timme med ångesten som höll mig i ett skruvstäd – den släppte ju inte – ringer telefonen. Det är “damen med kläderna”, som ringer för att meddela att den ena jumpern (den som jag ursprungligen gick dit för att inhandla) inte fanns, inte heller den svarta i samma modell. Likaledes fanns inte färgen på den andra jumpern som jag beställt. Jag försökte förtvivlat att inte låta alltför lycklig när jag sade att “det är absoluuuut ingen panik allllsss, jag kan vänta tills nästa gång och se om det dyker upp något annat då istället”. “Jamen jag kan nog…” sade den ljuvliga varelsen i andra änden, och jag bedyrade än en gång att “det blir sååååå bra såhär, absolut iiiinngen panik”, medan plånboken tog glädjeskutt i min handväska. Kvar blev 20 € av min shoppinghysteri (orsakad av röran i “koppskåpet” skulle jag vilja påstå), och det kan jag ta.

Igår kväll när jag gick och lade mig lät jag bli att ställa väckarklockan på väckning, för “här ska sovas!!” tänkte jag. Jo, pyttsan!!! Jag låg och läste en stund (studielitteratur, av alla korkade idéer man kan få efter en dylik dag), samtidigt som jag lyssnade på makens lugna och djupa snusningar bredvid mig. En annan var pigg som en mört, samtidigt som man gäspade som en hungrig fågelunge. Jag släckte lampan och började med avslappningsövningar, och genast började det komma konstiga ljud från magen, som tydde på att det saknades något. Jag försökte ignorera kurrandet, men det gav sig inte så det var bara att kliva upp och försöka få ordning på oväsendet. En kopp varm kakao och en semla senare provade jag på nytt (jag vet, man ska inte äta på nätterna, men ibland måste man bara, i synnerhet om man inte ätit kvällsmacka då man tyckte att väninnans semlor mättade bra) och då gick det bättre.

Vaknade piggelin i morse och satte igång med dagens uppgifter, som jag fick undan med en faslig fart i lycklig vetskap om att det ju faktiskt är fredag. Fredag är simning, och sen är det fredag på riktigt!! Ha ett skönt veckoslut, folks…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: