Troll i telefonin

8 Oct

Nu är jag irriterad. På riktigt!!!! Jag var till gymet idag, och kände mig taggad till tusen, tänkte för mig själv att “här ska tränas”. När jag satt mig vid roddmaskinen, som jag alltid brukar börja med, zoomade jag in salen för att se vilken maskin som skulle bli följande tortyrredskap. Vid benpressen satt en tonårsflicka och puffade litet lätt på plattan medan hennes fingrar bearbetade mobiltelefonen, iPhonen eller vad det nu var hon hade, med en frenesi som skulle fått en driven maskinskriverska grön i ansiktet. På motionscykeln alldeles invid min roddmaskin satt hennes kompis och trampade i maklig takt, medan hennes fingrar bearbetade mobiltelefonen i samma frenetiska takt. Jag trodde inte mina ögon!! I salen fanns ytterligare två tonårspojkar och en -flicka, men dessa tre tränade helt seriöst, och dom hade verkligen inte tid med mobiltelefoner.
Jag drog upp motståndet på maskinen och började “ro” i rasande fart, för att hindra mig själv från att säga några väl valda ord till “telefon-tränarna”. Det blev en kilometer med hårt motstånd (eller heter det motvind på roddmaskinen?) mot vanliga halvkilometern. Jag lade märke till att flickan på cykeln tittade konstigt på mig mellan “fingerövningarna”, men det bjöd jag på. Tänkte att det kanske stod blårök ur öronen på mig…

Vart är vi på väg med dessa telefoner?? Jag har själv en så kallad “touch screen”, men jag tycker inte den hör hemma på gymet. Inte heller sitter jag och pratar i telefon på toaletten (har varit med om tillfällen då den jag talat med har uträttat sina behov under samtalet, mysigt!). Jag har den inte med i sängen heller. I våras när jag var på gymet, hade högstadiet lektion och jag kan lugnt säga att det var åtminstone en tredjedel av fröknarna som satt vid någon maskin och tränade fingrarna på telefonen. Jag såg faktiskt inte en enda kille med mobiltelefon under näsan den gången. Hade jag varit gymnastiklärare så hade telefonerna blivit konfiskerade på direkten!! Jag har ett antal konfiskerade apparater på mitt samvete från min lärarkarriär. Dom är naturligtvis återlämnade till sina rättmätiga ägare, men efter mina lektioner. Jag blev inte populär, kan jag tala om. Men vem bryr sig?

Tänk, på 70-talet kom vi inte i kontakt med varandra – eller någon annan heller för den delen – annat än via “bakelitburken” som stod på bordet hemma. Eller en telefonkiosk, om man var på vift och behövde ringa hem. Det gick hur bra som helst!! Och fick man inte tag i vederbörande så väntade man en stund och provade sen på nytt. Utöver detta fanns det brevpapper och pennor, och det finns ju än i dag, men säg den som får ett handskrivet brev i dagens läge? Ytterst få, vågar jag påstå. Synd, för det roligt att få brev… Och då menar jag brev, inte email. Visst är det också kul att få, men tacka vet jag ett handskrivet brev. Man blir ju nostalgisk med mindre. En av få grejer som är bra med att “beväpna” tonåringar (och även yngre) med mobiltelefoner är, att dom inte har någon som helst bra ursäkt att inte ringa hem och tala om var dom är om dom inte kommer hem efter skolan, eller att dom blir försenade.

Nu för tiden ska man vara tillgänglig under dygnets alla timmar, antingen med SMS, telefon eller till och med Facebook. Jag finns på Facebook, ja, men jag vägrar konsekvent att avhandla företagsärenden eller superprivata saker på FB. För mig är det ett ställe jag kollar upp för att se om det hänt något kul, om man hittar nån polare man inte sett eller hört av på länge, eller annars bara kolla läget och kommentera lite här och där. Allt privat avhandlar jag i vederbörandes inbox. Det nya uttrycket “du kan väl ‘inboxa’ mig” tycker jag är ganska skoj faktiskt.
Personligen har jag sagt åt mina nära och kära, ingen nämnd ingen glömd, att när min telefon är på “tyst”, då betyder det inte att jag är sjuk, förbannad eller deprimerad, jag har bara mycket att göra och hinner inte svara, eller så är jag någonstans där jag inte kan ta emot samtal. Dom vet att jag ringer upp så fort jag får möjlighet. Den dagen jag sitter på gymet eller skithuset med telefonen i handen, har jag lovat mig själv att maken ska få konfiskera manicken. Måste bara komma ihåg att säga det åt honom..

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: