Archive | October, 2013

Svenska kocken

31 Oct

Nåjaa, så har man då provat på att laga kållåda. Men jag lyckades nog ställa till i köket, så det tog lika länge att städa upp efter sig, som att få ihop anrättningen med allt kokande och stekande. Vi vill ha malet kött i vår kållåda, så det var full fjutt på spisen. Sen ska det ju kokas risgrynsgröt (!) också. Där blev förvirringen total, för i receptet stod det en måttangivelse och hänvisning till en annan sida med just risgrynsgröt. Okeej, jag gick efter det sistnämnda (men lämnade sockret borta) och kokade risgrynsgröt efter att först ha kontaktat maken och med panik i rösten frågat “ska det verkligen vara risgrynsgröt i den här blandningen?”. Svaret blev jo, så jag sparkade igång. Tro nu inte att jag gjorde som i receptet, att jag kokade upp gryn i vatten och sen spädde på med mjölk. Nähädå, jag skickade ner allt i kastrullen och satte på plattan, precis så som man inte skulle göra. Jag tror inte att risgrynen hade någon skillnad om dom blev kokta i vatten eller vatten och mjölk samtidigt, men i alla fall… När man är ovan ska man följa receptet, det har jag lärt mig i huslig ekonomi när det begav sig.

Efter en stund fräste det och pyste på spisen, då hade jag redan glömt att det var mjölk i eländet och att det är bland det mest lömska man kan ha på en spis. Först händer ingenting, sen händer ingenting…. Sen vänder man ryggen åt och så har man allt över spisen! Så också idag. Och då hade inte blandningen i kastrullen visat minsta tecken på att bli gröt, så jag började bli lätt nervös… För att göra en lång historia kort, efter en timmes puttrande så blev det till slut gröt, och så skulle kålen skäras i “spitur” och kokas. Gick också bra, förutom att jag lyckades få kålen att koka över också, fastän jag hade den på svag värme (tyckte jag i alla fall). När allt var kokat och stekt och klart, kommer maken hem från jobbet och “inspekterar”. Såg bra ut så långt…. Sen skulle han iväg på blodgivning, så jag fick klara resten själv. Det vill säga, blanda ihop allt jag hade fixat i kastruller och stekpannor, det skulle ner i gröten och sen från grötkastrullen ner i formen. So far so good. Nu har den varit i ugnen full tid, och jag börjar undra om min kära man råkat ut för någon värre vampyr för det är en dryg timme sen han åkte hemifrån… Men dom här “vampyrerna” brukar ha kö, så det tar nog sin tid.

Men jag har i alla fall klarat “eldprovet” (eller heter det kanske ‘kålprovet’?) så här långt, nu återstår att se om man kan äta anrättningen. Många säger att “det är såååå lätt”, men för en som levt singelliv (jag var alldeles för lat för att sätta igång såna projekt) och däremellan levt med ett par herrar som inte ville kännas vid kållåda eller ens kåldolmar, så har det inte blivit av för mig att prova. Och maken är suverän på kållåda och -dolmar, så jag har inte behövt. Men nu tänkte jag att jag ändå skulle prova, nån gång måste bli den första fast det blir på äldre dagar. Jag tycks göra allt på “äldre dagar” nuförtiden…

Advertisements

Åter till ordningen

20 Oct

Men låt mig vara...

 

Konstigt som jag alltid får “skrivklåda” när jag varit ut och stavspatserat! Eller är det för att jag varit utan handskar och blodcirkulationen kommer igång? Nä, för nu hade jag “halvvantar med lock”, ett par superpraktiska uppfinningar som min svärmor hittat åt mig. När man tar dem på sig som vanligt så är det bara halva fingrarna och tummen som är “invantade”, men sen finns det ett lock som man drar över resten av fingrarna och så har man en komplett vante. Alltså, onödigt att spekulera i saken, annat än att frisk luft gör susen för knoppen och kroppen. Har blivit så prutthurtig på sistone, med stavpromenader (en gång i veckan, hrrmmm), gym och simning. Men det peppar när man känner att det händer något i den här arma kroppen…. Nå, det var kanske inte det jag skulle dryfta idag, för det har ni hört till lust och leda. Däremot har vår fröken katt gått och blivit “normal” igen, vilket gläder mig kolossalt. Hon har haft en period av “rör-mig- inte-för-då-skriker-jag”-syndrom, vilket uttrycker sig som följer:
Jamar klockan 04.30-05.00 på morgonen och ska ut. Visar sig inte förrän vid lunch då hon kommer in, äter sin lunch (brukar kattor äta lunch, förresten?) och sen ut igen. På senare tid har hon kommit in till natten, ätit och sen stegat iväg in i mitt arbetsrum, grävt in sig i lådan med sängkläder under bäddsoffan, och där har hon legat tills det åter varit dags att “jama upp” någon ur sängen på morgonkröken för att bli utsläppt.

Sedan några dagar tillbaka, närmare bestämt i fredags, är ordningen en annan. Då kommer man in, äter, och sen går man in i sovrummet och rullar ihop sig på mattes säng, varpå matte måste lyfta bort henne för att få plats själv. (Ni tror väl inte att jag lägger mig på golvet, va??). Hon kan komma upp på natten och rulla ihop sig vid min kudde, och som tur är sover jag så djupt så jag reagerar inte. Ännu har hon inte kommit upp i soffan som hon brukar, men det kommer nog snart det också. Jag har varit riktigt orolig ett tag. Hon har aldrig varit den där keliga typen som kryper upp i famnen, men hon ligger gärna tätt intill när man sitter i soffan eller ligger i sängen. Nå, skönt i alla fall att hon är igenom sin “rör-mig-inte”-period.

 

Utvilad knopp gör knop…

11 Oct

Tänk vad mycket man får uträttat när man fått skallen rensad på allt möjligt! Efter två närstudiedagar, som alltid är intensiva, intressanta, givande och roliga, så brukar jag känna mig som om någon möblerat om i “koppskåpet”. Inte en kopp är på rätt plats, och det hjälper inte att ruska på huvudet heller. Att försöka tänka klart efter dag nummer två är inget man ska ge sig in på, för det snurrar av allt möjligt annat. Jag var bjuden på ett “klädparty” hos min väninna, och efter att ha kurvat via matbutiken (och även inhandlat punchpraliner, min senaste passion) styrde jag näsan mot hennes hemadress. Väl där dunsade jag ner i en stol ute på hennes terrass och hon konstaterade att jag såg litet “upphängd och nersläppt” ut. Jag sade, att om jag mot förmodan skulle glömma att jag inte är någon ungdom längre, så blir jag brutalt tagen ur den villfarelsen två dagar i månaden ännu en tid framåt.

Gästerna anlände och partyt tog sin början. Det var ett provande och diskuterande, och kläderna var helt ljuvliga!! Jag hade lovat mitt bankkonto att lämna spenderbyxorna hemma, men när jag en dryg timme senare åkte därifrån, hade jag dragit på mig dryga 85 € i jumprar. Gissa vem som hade ångest! Jag började scanna igenom mina två bankkonton för att se om det fanns ens en liten chans att jag skulle fixa det utan att låna av vårt gemensamma sparkonto, och konstaterade bara att det var NoNo, och inte röra sparkontot heller!! Jag skickade en stilla bön åt några väderstreck om en lämplig lösning på dilemmat, och sen släppte jag det i en mugg kaffe. Efter någon timme med ångesten som höll mig i ett skruvstäd – den släppte ju inte – ringer telefonen. Det är “damen med kläderna”, som ringer för att meddela att den ena jumpern (den som jag ursprungligen gick dit för att inhandla) inte fanns, inte heller den svarta i samma modell. Likaledes fanns inte färgen på den andra jumpern som jag beställt. Jag försökte förtvivlat att inte låta alltför lycklig när jag sade att “det är absoluuuut ingen panik allllsss, jag kan vänta tills nästa gång och se om det dyker upp något annat då istället”. “Jamen jag kan nog…” sade den ljuvliga varelsen i andra änden, och jag bedyrade än en gång att “det blir sååååå bra såhär, absolut iiiinngen panik”, medan plånboken tog glädjeskutt i min handväska. Kvar blev 20 € av min shoppinghysteri (orsakad av röran i “koppskåpet” skulle jag vilja påstå), och det kan jag ta.

Igår kväll när jag gick och lade mig lät jag bli att ställa väckarklockan på väckning, för “här ska sovas!!” tänkte jag. Jo, pyttsan!!! Jag låg och läste en stund (studielitteratur, av alla korkade idéer man kan få efter en dylik dag), samtidigt som jag lyssnade på makens lugna och djupa snusningar bredvid mig. En annan var pigg som en mört, samtidigt som man gäspade som en hungrig fågelunge. Jag släckte lampan och började med avslappningsövningar, och genast började det komma konstiga ljud från magen, som tydde på att det saknades något. Jag försökte ignorera kurrandet, men det gav sig inte så det var bara att kliva upp och försöka få ordning på oväsendet. En kopp varm kakao och en semla senare provade jag på nytt (jag vet, man ska inte äta på nätterna, men ibland måste man bara, i synnerhet om man inte ätit kvällsmacka då man tyckte att väninnans semlor mättade bra) och då gick det bättre.

Vaknade piggelin i morse och satte igång med dagens uppgifter, som jag fick undan med en faslig fart i lycklig vetskap om att det ju faktiskt är fredag. Fredag är simning, och sen är det fredag på riktigt!! Ha ett skönt veckoslut, folks…

Troll i telefonin

8 Oct

Nu är jag irriterad. På riktigt!!!! Jag var till gymet idag, och kände mig taggad till tusen, tänkte för mig själv att “här ska tränas”. När jag satt mig vid roddmaskinen, som jag alltid brukar börja med, zoomade jag in salen för att se vilken maskin som skulle bli följande tortyrredskap. Vid benpressen satt en tonårsflicka och puffade litet lätt på plattan medan hennes fingrar bearbetade mobiltelefonen, iPhonen eller vad det nu var hon hade, med en frenesi som skulle fått en driven maskinskriverska grön i ansiktet. På motionscykeln alldeles invid min roddmaskin satt hennes kompis och trampade i maklig takt, medan hennes fingrar bearbetade mobiltelefonen i samma frenetiska takt. Jag trodde inte mina ögon!! I salen fanns ytterligare två tonårspojkar och en -flicka, men dessa tre tränade helt seriöst, och dom hade verkligen inte tid med mobiltelefoner.
Jag drog upp motståndet på maskinen och började “ro” i rasande fart, för att hindra mig själv från att säga några väl valda ord till “telefon-tränarna”. Det blev en kilometer med hårt motstånd (eller heter det motvind på roddmaskinen?) mot vanliga halvkilometern. Jag lade märke till att flickan på cykeln tittade konstigt på mig mellan “fingerövningarna”, men det bjöd jag på. Tänkte att det kanske stod blårök ur öronen på mig…

Vart är vi på väg med dessa telefoner?? Jag har själv en så kallad “touch screen”, men jag tycker inte den hör hemma på gymet. Inte heller sitter jag och pratar i telefon på toaletten (har varit med om tillfällen då den jag talat med har uträttat sina behov under samtalet, mysigt!). Jag har den inte med i sängen heller. I våras när jag var på gymet, hade högstadiet lektion och jag kan lugnt säga att det var åtminstone en tredjedel av fröknarna som satt vid någon maskin och tränade fingrarna på telefonen. Jag såg faktiskt inte en enda kille med mobiltelefon under näsan den gången. Hade jag varit gymnastiklärare så hade telefonerna blivit konfiskerade på direkten!! Jag har ett antal konfiskerade apparater på mitt samvete från min lärarkarriär. Dom är naturligtvis återlämnade till sina rättmätiga ägare, men efter mina lektioner. Jag blev inte populär, kan jag tala om. Men vem bryr sig?

Tänk, på 70-talet kom vi inte i kontakt med varandra – eller någon annan heller för den delen – annat än via “bakelitburken” som stod på bordet hemma. Eller en telefonkiosk, om man var på vift och behövde ringa hem. Det gick hur bra som helst!! Och fick man inte tag i vederbörande så väntade man en stund och provade sen på nytt. Utöver detta fanns det brevpapper och pennor, och det finns ju än i dag, men säg den som får ett handskrivet brev i dagens läge? Ytterst få, vågar jag påstå. Synd, för det roligt att få brev… Och då menar jag brev, inte email. Visst är det också kul att få, men tacka vet jag ett handskrivet brev. Man blir ju nostalgisk med mindre. En av få grejer som är bra med att “beväpna” tonåringar (och även yngre) med mobiltelefoner är, att dom inte har någon som helst bra ursäkt att inte ringa hem och tala om var dom är om dom inte kommer hem efter skolan, eller att dom blir försenade.

Nu för tiden ska man vara tillgänglig under dygnets alla timmar, antingen med SMS, telefon eller till och med Facebook. Jag finns på Facebook, ja, men jag vägrar konsekvent att avhandla företagsärenden eller superprivata saker på FB. För mig är det ett ställe jag kollar upp för att se om det hänt något kul, om man hittar nån polare man inte sett eller hört av på länge, eller annars bara kolla läget och kommentera lite här och där. Allt privat avhandlar jag i vederbörandes inbox. Det nya uttrycket “du kan väl ‘inboxa’ mig” tycker jag är ganska skoj faktiskt.
Personligen har jag sagt åt mina nära och kära, ingen nämnd ingen glömd, att när min telefon är på “tyst”, då betyder det inte att jag är sjuk, förbannad eller deprimerad, jag har bara mycket att göra och hinner inte svara, eller så är jag någonstans där jag inte kan ta emot samtal. Dom vet att jag ringer upp så fort jag får möjlighet. Den dagen jag sitter på gymet eller skithuset med telefonen i handen, har jag lovat mig själv att maken ska få konfiskera manicken. Måste bara komma ihåg att säga det åt honom..