Djupsinniga tankar

1 Sep

Det är söndag, sen eftermiddag, och jag sitter och funderar på livet som sådant. Maken åkte ut på sjön, men jag kände att mitt knä inte var på humörs för promenaden till båten (ojämnt underlag gör det svårt ibland), klättring ner i båten och så vidare, så jag valde att stanna hemma och läsa eller bara umgås med mig själv och mina tankar. Min kära make är bra på att läsa av mig, för han vet precis när han inte ska insistera utan bara låta mig hållas. Det var en “sån” dag idag.

Tänk hur det kan dyka upp saker i ens hjärna när man minst anar det! Jag tog en nostalgitripp i mina “minnesvindlingar” idag, och plötsligt sitter jag och skriver email till en vän som jag inte hört eller sett på ett drygt år, och ändå bor vi i samma stad, knappt 15 km ifrån varandra. Men det kändes så rätt att skriva, och jag följer alltid min magkänsla.

Denna person betydde otroligt mycket för mig under mina första år i Finland, och vi hängde ihop ganska tight under 17 år. Delade sorger och glädjeämnen, tröstade varandra när våra respektive fäder dog med 48 timmars mellanrum, gladdes när något lyckades oss i livet. Av olika anledningar skiljdes våra vägar för några år sedan, men det känns ändå som om vi har något slags “andlig” kontakt, och därför dristade jag mig att skriva. Det kändes skönt när det var klart, och jag fick till en fin slutknorr, tyckte jag.

Jag försöker vara mån om mina vänner, även fast jag inte alltid lyckas, och även fast jag kanske inte finns tillhands – eller förstår att finnas tillhands – då jag borde finnas där. Men det är i så fall inte illa menat. Det är inte alltid lätt att veta med vad, eller hur man kan ställa upp, man kanske rent av tränger sig på och blir ett irritationsmoment i all sin beskäftighet för att finnas till hands och hjälpa till. Jag brukar utgå från mig själv, hur skulle jag vilja att någon hjälpte mig? Jag vet i alla fall att jag ber om hjälp när jag känner att jag absolut inte klarar en situation själv. Eller när jag behöver prata med någon som jag vet att förstår vad jag pratar om och vad slags stöd jag behöver. Det finns några sådana i min närmaste krets, min make inkluderad, och jag är så glad för dessa personer. Människor som vet när jag är på sju famnars vatten, men ändå frågar om jag behöver hjälp att ta mig upp. Blir svaret “ja”, så får jag all den hjälp jag kan önska. Vad kan man mera begära? Sådana vänner skall man vara riktigt, riktigt rädd om, för man är verkligen välsignad.

Ha en skön söndag.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: