Archive | September, 2013

Trögt

27 Sep

Jag har haft en otroligt trög vecka! Inte fått så mycket gjort egentligen, inte i siffermässig mening i alla fall, och inte i bloggen heller. Men annat jag fixat med har ju varit roligt, för jag har inte suttit och rullat tummarna eller vänt blad i en bok, i alla fall. Alltid en tröst. Åtminstone för mitt samvete…

Det är fredag idag som ni säkert lagt märke till, och då är det dags för simning. Och det är så himla bra med “draghjälp”, för då vet man att man kommer iväg till hallen och hittar inga bra – eller mindre bra – ursäkter för att låta bli. Vi rev av vår lilla halvkilometersstrita och sen spände vi på oss flytetygen och började promenaden. Det går så himla fort att tassa fram och tillbaka i bassängen när man har någon att prata med. Vips så hade det gått nästan en timme! Jaja, vi är snabba när vi simmar, och lika snabba när vi vattenlöper. Sen bastu och dusch “etterpå”. Bästa tänkbara avslutning på veckan.

Jag och väninnan tog ett gemensamt beslut att vi skulle börja träna igen, så nu är tisdag eftermiddag bokad. Börjar känna mig riktigt “I, me and myself” på det här sättet, när man ägnar två kvällar i veckan åt sig själv och sin gamla kropp. Jag var på gymet med min fysioterapeut igår, och blev riktigt inspirerad. Visst värkte det både här och där när jag kom hem, men inte så mycket som jag trodde tack vare “skakmaskinen”. Den kickar nog igång ämnesomsättningen minsann. På gymet har dom en annan slags “fläskshake” som gör att man liksom skakar “sidledes” men den var rolig den också. Och jag lovar, den behövs efter att ha trasslat sig in och ut i alla dessa tortyrredskap. Motionscykeln klarade jag inte den här gången, för pedalerna satt placerade längre bak så det blev lite taskig vinkel, men det fanns ju så mycket annat så varför hänga upp sig på den?

Nu sitter jag här och är fullkomligt ifrån mig av hunger! Vet inte riktigt vad jag ska börja med…. Det finns kladdkaka i skafferiet och vindruvor, banan och äpple på bänken i köket. Hmmmm…… Jag tror det får bli äpplet – till att börja med. Ha en skön helg, allihop!

Advertisements

Blir så ledsen..

20 Sep

Satt och läste på FB om Räddningsverket som hade befriat en mårdhund från sin strypsnara i form av en maska i ett stängsel, som satt åt om halsen. Någon vänlig själ hade kontaktat nämnda instans som nu ryckte till undsättning. Sen ser man kommentarer i stil med “skadedjur” och “har inte räddningsverket annat att göra?” med mera. Räddningsverket har säkert att göra när det blir larm av något slag, men däremellan är det just sådana här saker som ingår i deras uppgifter. Blir så himla ledsen när jag läser sådant. Mårdhundar är levande väsen, en del av vår fauna och dess livscykel. Ingen ska behöva sitta fast i ett stängsel och svälta ihjäl, törsta ihjäl och lida alla kval. Absolut ingen!! De må vara hur mycket skadedjur som helst. Visst har vi andra skadedjur som vi fångar i fällor, jag tänker närmast på råttor, och vi använder tyvärr giftpreparat för att ta livet av de här djuren, vilka dör en plågsam död av törst och frätning inifrån. Det är inte rätt det heller. Ska man göra sig av med “skadedjur” så ska dom i alla fall inte behöva lida, tycker jag. Men med ett sådant här resonemang ser man hur vi människor resonerar, och utan en tanke på att vi är dom absolut största skadedjuren på den här planeten!! Se vad vi gör mot varandra, mot naturen och mot djuren! Jag fick mig en tankeställare när jag läste det där. Verkligen!

Träning, träning…

17 Sep

Idag känner jag att jag har jobbat på min “fysio-timme”. Jisses! Först lite uppmjukning av leder och muskler, sen lyfta 2 kilo manschett med vänsterbenet i olika vinklar. Därefter upp på cykeln och cykla av bara attan. Tänkte först ge mig redan vid 850 meter, men när jag såg vad det stod på mätaren sade jag “nämen för helsike, inte ska jag väl ge mig nu?”. Så jag fortsatte tills jag nått 1 kilometer. Till saken hör, att jag inte suttit på en cykel av någon som helst fason på över ett år, för mitt knä har konsekvent vägrat samarbeta. Men nu är målet att komma över smärttröskeln (det går att komma över den, jag testade idag) så att jag kan använda min fina, röda cykel nästa sommar.

Sen var det benskak. Öööhhh, vad är nu det? Jo, en platta som man står på, och som ruskar om musklerna i kroppen en liten stund. Det var en ganska häftig känsla när man stod där, lätt framåtlutad med nacken böjd och det bara skakade i benen. Det skulle visst sätta igång ämnesomsättningen i musklerna, kanske till och med i hela kroppen! Åtminstone hade det en lustig effekt på mig, för jag fick syn på löpmattan bakom mig, och den har jag – tills nu – haft en lite löjlig respekt för. Jag har fått visioner av hur jag själv fladdrar iväg in i nästa vägg när jag sätter igång mattan, och fötterna inte hänger med. Men “min” Maria visste hur hon skulle få mig att tänka om. Det slutade med att jag promenerade i snabb takt på mattan en liten stund, en knapp kilometer. Fick också veta att man kan binda fast sig i den där maskinen så att man inte fladdrar in i väggen, genom att knäppa fast sig i ett snöre som var kopplat till maskinen. Om man sen strittar iväg så åker kontakten till maskinen ur och den stannar direkt. Det kändes tryggt.

Jag brukar titta på ett program som heter något i stil med “Kan du slå en pensionär?” på Sveriges TV, och det går ut på att två superpigga “pantrar” ska coacha ett par mindre superpigga ungdomar till ett bättre liv med kost och träning. Man får se skräckexempel på allt vad dom sätter i sig, och hur dom vältrar sig i soffor och sängar istället för att röra på sig och äta sunt. Varje gång jag ser det programmet tänker jag “herreguuud, skulle man få vara i det skicket i den åldern!”. Och man får om man ger sig tusan på det! Dessa pigga “pantrar” är helt otroliga, och det intressanta är att dom är väldigt duktiga på att motivera sina adepter till ett sundare liv. Förvandlingen och livsstilsförändringen syns tydligt. Jag närmar mig 60, dessa pigga pensionärer är från 70 och uppåt! Hej gymet, här kommer “panterungen”!!

En hälsning…..

16 Sep

Vet inte riktigt hur jag ska formulera den här bloggen, det finns säkert dom som funderar om jag har “alla koppar på rätt plats i skåpet”, men det bjuder jag på. Om man går in till bloggen via min hemsida (www.moreenergy.fi), så förstår man ju redan att det kan komma sådana här saker mitt i allt annat. Men jag känner att det måste ut, helt enkelt.
Jag fick ett sorgligt besked i går på eftermiddagen. Kanske inte helt oväntat med tanke på omständigheterna, men alldeles på tok för tidigt! Den man som jag flyttade hit till Finland med för trettio år sedan, avled på söndagseftermiddagen. Det är åtminstone 21 år sedan vi hade något som helst med varandra att göra, men likafullt kändes- och känns – det konstigt. Ännu en person som betytt något för mig, om än för länge sen, har lämnat jordelivet. Vi hade ju i alla fall ett gemensamt kapitel i våra liv, även om det inte blev speciellt långt, och det var fyllt av berg och dalar från början till slut då vi hade alla tänkbara odds emot oss. Men vi skrev det tillsammans. Minnen kan man inte sopa under mattan, dom kommer alltid fram när man städar. Och minnen kan man inte städa bort, dom finns där av en orsak. Inristade i hjärtat, som en påminnelse om något som varit värdefullt i ens liv på sätt eller annat. Oavsett om de vägar som korsats en gång leder åt olika håll i ett senare skede i livet, så korsas våra vägar av en orsak! Hans och min väg korsades definitivt av en orsak, och jag tror inte jag hade suttit här, med det liv jag har idag, om det inte varit för att jag valde att följa med honom tillbaka när han ville hem. Jag är honom tack skyldig för att han så enträget bad mig följa med. Han hade kunnat strunta i det veliga fruntimret och stuckit hem till Finland ensam.

Min man har alltid radion som väckarklocka, och när han stiger upp låter han den spela på låg volym så jag vaknar också till musik, sakta och mjukt. Förstås beroende på vad det är för musik som spelas, men vid den tiden på morgonen brukar dom inte riva av popmusik direkt. I morse väcktes jag av “Honey”, sjungen av Bobby Goldsboro, en 70-talslåt som handlar om en man som mister sin älskade, änglarna söker henne medan han är på sitt arbete. Jag har alltid älskat den sången, och jag har aldrig kunnat låta bli att gråta när jag hört den. Så även nu. Jag somnade om med tårvåta kinder, och vaknade en halvtimme senare av Ronan Keatings röst som sjöng “If tomorrow never comes”. En annan sång med liknande tema, som jag också tycker väldigt mycket om. Jag tänkte “herregud, vad är detta??”. Två helt olika sånger men med liknande tema, under samma morgon! Det måste ju betyda något….

Jag fick långt senare under dagen bekräftelse på det jag anat men inte riktigt kunnat ta till mig: En hälsning! Om ni läst min hemsida så vet ni att jag är helt övertygad om att Änglar Finns (det var HasseåTage också i tiderna, två helt suveräna författare och komiker från Sverige, upphovsmän till bland annat Gula Hund m.m.), likaväl som det finns något efter detta liv. Så många hälsningar från Andra Sidan har jag fått i mina dagar att jag inte kan förneka detta, då skulle jag ljuga för mig själv. Jag borde ha förstått vem som var på gång. Men med tanke på vår relation – eller rättare sagt totala brist på relation – de senaste dryga 20 åren, så hade jag ju väldigt svårt att tro att han skulle skicka en hälsning till mig. Men det gjorde han alltså. Vad han sa? Det stannar hos mig.

Frid över ditt minne, min vän, sov gott.

Studerande “åldring”

13 Sep

Så var då de två första närstudiedagarna, på andra året, avklarade. Som jag sade tidigare så känner man sig ganska mosig under luvan. Alla nya saker man skall lära sig, alla tidigare man ska försöka komma ihåg… Någon har raderat min “hårdskiva”!!! Åtminstone de spår som direkt berörde det vi lärde oss förra läsåret. Tur att jag har mina anteckningar kvar, annars skulle jag nog vara rejält i “liriset”. Nu har jag i alla fall lovat mig själv att vara ute i god tid med alla arbeten… Har inte lyft upp mappen från skolväskan ännu, men den kommer nog upp därifrån också, allt har sin tid. Så mycket kan jag i alla fall säga, och det är att jag inte har ångrat en minut av de här studierna, och om planen håller vad den lovar så kommer jag inte att ångra resten heller. Bara nu ingen raderar min hårdskiva…. Det börjar bli lite sent att skaffa ny. Jag upptäckte idag att de nya spåren som “ristades in” i tidigare nämnda hårdskiva, ristade in lite latmaskar i ryggraden också. Jag har inte fått ett skapande jota uträttat idag av det jag förväntas uträtta (det är jag som sätter förväntningarna här), men jag har gjort en massa roliga grejer istället. Surfat på nätet, planerat om min hemsida, varit och simmat. Min “fredagen den trettonde” i ett nötskal. Kan den bli bättre, och med solen som lyser och värmer ute. Åt fanders med förväntningarna!!!

Det är lite småläskigt när minnet börjar svika på sådana triviala saker som koden till bankkortet! Tidigare i veckan när jag var in i mataffären och skulle betala med mitt bankkort, så var det ungefär som om någon farit med vindrutetorkare över hjärnan och sopat bort allt jag hade memorerat. Fanns absolut ingenting som ens liknade den kod jag hade använt i tre år redan!!! Jag gav min arma “hårdskiva” en sista chans idag, och den chansen slog fel direkt! Jag kom ihåg de två första siffrorna – tror jag, är i alla fall helt säker på den första siffran – men sen var det kört. Schlutt, kaputt, dött lopp…. Bara att gå in på banken och be om en ny kod. Jag sade till banktjänstemannen att “det kanske var meningen att jag skulle byta kod” i ett sista desperat hopp om att jag skulle få medhåll av Universums Högre Makter. Men sidu nej! Den söta damen vid disken sade glatt: “Du får din gamla kod tillbaka, den aktiveras på nytt”. Aha, inget ont som inte har något gott med sig, jag behöver inte memorera någon ny kod, som jag fick göra med företagets bankkort, utan jag får lära mig den gamla utantill än en gång. “Kanske den gamla kommer tillbaka när du minst av allt väntar dig det”, sade raringen i ett försök att trösta. Hrrmmm, har den inte hittat tillbaka till hårddisken under de här dagarna, så lär den knappast hitta hem nu heller. Återstår att se… Jag har haft en faslig rumba med de här plastkorten på sistone, börjar jag bli för gammal för det också? Min styvfar är 76 år, och han tvingades skaffa bankkort för att klara av parkeringsautomaterna på sjukhuset, så nu först har han börjat med”plastpengar” som han kallar det! Han är inte glad, kan jag berätta.

På tal om studerande åldringar, återkommer alltså till rubriken, så finns det andra gamla damer som skriver in sig vid universitetet och läser in diverse olika “Masters” in no time! Herregud vad jag blir avundsjuk. Kom nu inte och säg att damerna ifråga “inte har någon nytta” av sina examina. Visst har dom!! Det är för sin egen skull – och det är viktigt, att man gör saker just för sin egen skull – dom gör detta, och för att dom tycker det är roligt att lära sig saker och umgås med människor oavsett ålder!! Jag läste för en tid sedan om en dam som tog universitetsexamen vid 80 års ålder. Tyvärr avled hon en vecka efter att hon fått sin examen. Men hon gjorde det, och det var viktigt för henne att få slutföra det hon åtagit sig! Hon hade modet att strunta i alla eventuella fördomar och elakheter som möjligen kunde sägas om saken, och traskade vidare på vägen hon valt. Tufft!!!! Så ska man göra, då har man levt ett liv värt namnet.

Mörkt på vinden.

11 Sep

Idag har det varit närstudiedag, den första på det nya läsåret. Spännande att se vad vi har framför oss ifråga om övningar, studier och allt möjligt annat. Det var härligt att träffa studiekompisarna igen, det är ju inte alla man ser i stadsbilden med jämna mellanrum.
Jag hade bara glömt hur ansträngande det faktiskt är att sitta på helspänn och försöka suga in alla nya lärospån. I synnerhet som morgonen började synnerligen dåligt, och jag tidvis satt som i en liten bubbla och ältade mina morgontraumor. Man börjar bli gammal, och det gör sig påmint på ett väldigt närgånget sätt ibland.
Som tur var kom det kaffe och gräddtårta efter en timmes invigning i årets studier, diskussioner och gemytlig samvaro, så jag vaknade till en liten stund. Efter det fortsatte vi med planering och genomgång av material, och plötsligt pockade John Blund på en date! Min väninna puffade mig försiktigt i sidan och pekade mot kaffetermosen som stod kvar i hörnet av salen, men min mage sade stopp så jag tänkte det var bäst att lyda. Det skulle bli mera kaffe till lunch, och ytterligare en mugg på eftermiddagen. “Skona mitt hjärta” sjöng Siw Malmqvist, “Skona min mage” sjöng jag idag, för magnerverna var i uppror efter morgontraumorna.

Hursomhelst, dagen fortsatte med intressanta diskussioner och övningar, i vilka jag på något sätt lyckades hänga med och visa att jag förstått vad vi pratat om. Jag blev faktiskt litet imponerad av mig själv, om jag nu får uttrycka mig på det sättet. Men i den bubblan jag befann mig så kan man få hybris med mindre om man orkar prestera ens något. Första dagen i skolan led mot sitt slut och jag tog min Isbjörnsunge och “lufsade” hemåt (har ni sett en Volvo “lufsa”?). När jag väl kom hem var jag helt enkelt tvungen att kolla om morgonens traumor fortfarande hade sitt grepp om mig, och när det visade sig att så inte var fallet gick luften ur mig fullständigt. Nu sitter jag och undrar hur jag ska orka hålla mig vaken resten av kvällen för jag har lovat höra av mig till en mycket nära vän ikväll, så jag får sätta väckarklockan i mobilen på “kuckeliku”. Ha en skön kväll, hör ni. Det ska jag ha!

Isbjörnar och Russin.

10 Sep

En något kryptisk rubrik, och mina kryptiska inlägg på Facebook har fått en och annan att riva sig i kalufsen och fundera på vad jag sysslar med som motionerar isbjörnsungar på stadens gator. Här kommer förklaringen!
Jag blev påkörd av en ung man för några veckor sedan, då jag i sakta mak kom körande upp för en av stadens gator, glad och nöjd med min blomkvast till maken bredvid mig på passagerarsätet. Till vänster om mig tittade en liten röd SMART-bil ut från en parkeringsutfart, och jag ålade vidare (ja, just “ålade”, för där kör man inte gärna fort) i tron att han sett mig och snällt väntade där han stod. Icke då! Plötsligt hördes en duns och ett gnissel, och jag hade den lilla SMART:en i sidan på min bil. (därav benämningen “russin”, för den såg faktiskt ut som ett nyskrynklat russin, som gått igenom en inte allt för effektiv torkningsprocess, d.v.s. inte helt skrynklig, bara lite här och där, och med röda “fartränder”). Jag klev ur bilen, försökte torna upp mina 160 cm framför pojkstackarn som var åtminstone 180 cm, och sade med farligt låg röst: “Ser du ingenting, människa?”. “Nä, jag såg dig faktiskt inte, det stod så mycket bilar ivägen” blev svaret. Jag tyckte nog att den lilla röda bilnäsan var tillräckligt långt ut för att se mig, men det finns ju så kallade “döda vinklar”. Den unge mannen började se misstänkt blek och matt ut, så jag försökte trösta honom med att säga att “snälla du, det är bara plåtskador, ingen skada skedd. Det här fixar vi med hjälp av försäkringsbolaget”. “Det är första gången jag krockar, och det är mammas bil!”. Ujjj, grabben skulle få det hett om öronen när han kom hem med nyskrynklat höger framparti, verkade det som. Nå, för att göra en lång historia kort, så ordnade vi detaljerna med försäkringsbolaget, och jag åkte hem med min blomkvast som jag förärade maken på födelsedagen.

Någon vecka senare hade jag ännu inte hört något från motpartens försäkringsbolag så jag gjorde en påstötning. Fick veta att det kunde ta upp till två månader (på grund av högarna som växt under semesterperioden) innan något skulle hända. Jag sade att det var oacceptabelt och att dom nog gärna fick kontakta någon som kunde sätta lavinen i rullning. Försäkringstjänstemannen gjorde det själv! Satte “lavinen i rullning”, och samma dag fick jag klartecken för hyrbil och verkstad. Jag gratulerade mig själv till mitt – för ovanlighetens skull – stoiska lugn. Det hade givit önskat resultat ifråga om samarbetsvilliga försäkringsbolag.
Hyrbil, ja. I den här byn finns det ju inte alldeles många biluthyrningsfirmor, och när man väl hittar dem (en del av dem är väl dolda, verkar det som) så finns det inga automatväxlade hyrbilar! Men jag hade “Någon” med mig, för jag hittade en som hade en automatväxlad firmabil som dom använde som reserv (kan ej köra manuellt växlad bil p.g.a ett svagt vänsterben), och jag skulle få hyra den. Igår var vi och lämnade in “Russinet” för åtgärd och sökte “Isbjörnsungen” från uthyrningsfirman. “Isbjörnsungen” är en gammal Volvo 740 Turbo av 1992 års modell, vit och fullsmetad med reklam. Mig gör det inget, för i reklamen ingår ett antal gosiga isbjörnsungar, en på varje framdörr, på motorhuven och en liten på bakluckan. Och den – bilen alltså – mullrar så mjukt och gosigt när man trycker på gasen. Rent åldersmässigt skulle ju nog “Isbjörnsungen” redan vara fullvuxen, men eftersom så inte är fallet så kan jag “motionera” den i stan utan att skrämmas. Hur ska jag kunna skiljas från “Isbjörnsungen” när det är dags? Å andra sidan, jag får ju tillbaka mitt “Russin” i utslätat skick. Jag tror jag ska tejpa en liten isbjörnsunge på den…..