Archive | August, 2013

Att läsa recept…..

31 Aug

Jaa, jag och bakandets konst.. Att läsa recept innebär ju nog att man skall titta på bilderna som illustrerar receptet också. Nu blev det ett fasligt oväsen för ingenting, egentligen. Vi får barn och barnbarn på besök idag, och tänkte att vi skulle svänga ihop litet ett och annat, som t.ex. köttfärs-crépes med en sallad och vitlöksbatonger att tugga på till det, sen kaffe/saft och fylld kaka till efterrätt. Maken stod för crépsen och jag skulle fixa kakan. Vi började förbereda redan igår, för att ha litet tid över för annat idag, och jag letade på Internet efter ett recept på chokladkaka som såg gott, och framför allt lätt, ut. Hittade också, och skred till verket. Kände mig litet som Svenska Kocken i Mupparna, ni vet. Han med mustaschen som alltid vände upp och ner på kryddburkarna i grytorna, allt medan han mumlade, muttrade och gnolade. Resultatet blev allt som oftast oätligt. Hur som helst, jag blandade, hällde, smälte smör och fixade. Smorde formen enligt alla konstens regler och sen in i ugnen med hela tjolabaletten.

Efter cirka 45 minuter skulle den vara klar, och så var den. Jag tog ut den, välte upp den på ett fat och kunde bara konstatera att kakskrället inte hade stigit mer än högst 4 cm. Absolut max! Jag räknade tyst till tio, och tog sen en diskussion med maken som har räddat mig ur besvärliga situationer förr, i liknande sammanhang. Han sa “det oooordnar sig, gumman, ta inte stress”. Nå, fick väl lita på det då, men det var inte alldeles lätt. Idag fick maken det hedersamma uppdraget att klyva kakan, för jag hade givit mig sjutton på att den skulle fyllas med banan och grädde. Sagt och gjort, med filékniven i högsta hugg och tungan rätt i mun, skred maken till verket. Han lyckades klyva eländet så att det höll ihop, till och med. Jag var djupt imponerad, för om jag hade givit mig i kast med uppgiften så hade vi fått lägga pussel med övre delen, eller så hade den inte blivit kluven alls.
Jag började knåpa med att fylla kakan, dekorerade den med riven choklad och jordgubbar, och beskådade ganska nöjd mitt verk. Men likafullt med vissa tvivel, då skrället ju inte hade stigit som jag är van vid att kakor stiger.. I synnerhet som jag visste, med 99,9% sannolikhet, att jag satt i bakpulver. Men vad gäller mig så brukar det vara den där lilla sista procenten som välter hela lasset.

Plötsligt fick jag en bild framför näthinnan, som jag kom ihåg att jag sett någonstans. En kaka från ett recept, som såg tämligen “låg” ut. Jag rotade fram receptet jag hade printat ut och använt, och mycket riktigt! Där var just den kaka jag hade bakat igår, och den var minsann inte någon fluffig sak med höjd på! Den skulle vara platt, så med all tydlighet ska man inte ens fylla kakan! Nå, nu är det gjort, och jag väntar med spänning på “domen”. Ha en skön helg, gott folk!

Advertisements

Hushållsassistenten, fortsättning…

10 Aug

Hej och hå, jag har alltid lovprisat min älskade svärmor, och nu får jag göra det igen! En pärla med en glans som slår allt jag träffat på.
Vi brukar hälsa på henne när vi åker in på vår lördagsshopping, och så även idag. Vid kaffebordet blev det tal om hushållsassistentens hädangång,
och svärmor sa “jag har en nästan likadan som bara står här i skåpet, du kan få ta den om du vill, jag behöver den inte”. Nu hör det till saken
att vår “fammo” gör gurksallad och andra saker med den där mojängen, som man mer än gärna tar del av då det brukar bli en massa burkar med smaskigt
innehåll, så jag sade att jag bara lånar den, och hon måste lova att säga till när hon behöver den nästa gång. “Jaja, det blir nog bra med det”, blev
svaret, så nu har jag en ny hushållsassistent och kan baka av hjärtans lust. Nästa gång blir det maltlimpa, tror jag…

För övrigt har lördagen gått förbi som en “fis i vinden” igen en gång, och snart är klockan 20.30. Vid 17-tiden satt maken och jag ute på terrassen och insöp frisk luft, och jag tänkte i mitt stilla sinne att nu skulle det vara läge för en tur på motorcykeln. Ryggen har repat sig efter bravaderna vid badklippan ute på Koö,
och själv kände jag mig jättesugen. I samma stund som jag hade tänkt tanken, säger maken “nu är det ju nätt väder för en tur med motorcykeln”. Snacka om tankeöverföring! Sagt och gjort, på med “utstyrseln” (nåja, byxorna fick bli därhän, men rock, hjälm…) och sen iväg till Hangö på litet cruising, krönt med en glass i parken. Najsssss….

Till minnet av en hushållsassistent…

9 Aug

Nej nej, det är inte maken jag talar om, han är vid full vigör och väntar på färska semlor till kvällskaffet. Det är min kära hushållsassistent som efter nästan 30 år tog beslutet att säga upp kontraktet med mig en gång för alla.
Jag fick för mig att jag skulle börja baka vårt matbröd själv, för att på så sätt hålla lite koll på vad det är man stoppar i sig. Och så är det ganska roligt att baka när man inte har något tvång att göra det. Har redan svängt ihop jästbröd och fick blodad tand när de dessutom visade sig vara både godkända och ätbara. Idag var det alltså semlor, och jag släpade fram min hushållsassistent från skåpet, blandade ingredienser och satte igång rackeriet. Lämnade köket för att inte behöva ha oljudet direkt i öronen, och efter en liten stunds högljutt surrande sade det “klonk”, och allt blev tyst….. Jag tassade försiktigt ut i köket med bävan, väntade mig något slags kaos med deg runt väggarna och liknande, men det enda jag kände var att det luktade bränd plast. Där stod min gamla trotjänare, tyst och ledsen. Hade den kunnat prata hade den säkert sagt, “snälla, jag orkar inte mer”. Och varför jag väntade mig deg runt väggarna förstår jag inte, för även om den någon gång inte samarbetat (bara en gång tidigare, och då var det mitt fel), så har den i alla fall inte kastat innehållet i bunken omkring sig.

Hos farmor var den flitigt i användning för hon bakade mycket och lagade mat, rotsakslådor och annat gott. Farfar köpte den åt henne efter att hon uttryckt en stilla önskan om en dylik. Vips fanns den där (det här var någon gång i mitten av 1980-talet). Sådan var farfar, uppfyllde hennes minsta önskan, och snabbt! När farfar gick bort och farmor inte hade någon att laga mat och baka bröd åt mera (enligt henne själv), så tyckte hon att jag skulle ha den, “när du nu fått eget hushåll och en karl att laga mat åt” som hon uttryckte det. Jag tror det var i någon ända av 1989. Nu skriver vi alltså 2013 så det har varit en trotjänare må jag säga! Även fast den nog fått vila i längre perioder, men när jag fått mina “ryck”, så har den snällt hängt med och fått eventuella blessyrer fixade av min kära make som är en fixare av Guds Nåde. Nu gick han bet, och det var dags för hushållsassistenten att gå vidare. Återstår att se om min make är lika snabb att uppfylla min outtalade önskan (han var hemma när hushållsmaskinen gick sönder). Han pratade något om att “leta på loppisar för att hitta en likadan, den har varit seg, den här!”. Hmmmm……..

GPS i all ära…..

4 Aug

Jag upptäckte – igen en gång – att det är ganska länge sen jag skrivit något. Men dagarna går så fort och när det nu en gång är sommar med stort S, så vill man inte sitta vid, över, eller ens bredvid en dator i någon fason. Man är bara ute och njuter, och lapar sol = tankar D-vitamin för vinteridet.
Semestern har varit skön, även fast jag nu inte haft mer än en vecka full semester. Men så här är det för oss företagare. Vi får ta vad vi får, resten ser försynen till att ordna det för oss. Jag har i alla fall haft eftermiddagar, kvällar och nätter lediga för samvaro med maken och andra omkring mig. No stress!

Vår semester började i närheten av Falköping hos våra goda vänner som bjudit till fest. Det var en riktigt rolig fest, och jag konstaterade att det var länge sen jag krupit i säng kl. 3 på morgonen. Jag vaknade dessutom med något som påminde om baksmälla (länge sen sist, kan jag tala om!), och den var ju inte så väldigt angenäm, men vi behövde inte åka någonstans så man kunde ta det lugnt. Det såg dock litet mörkt ut innan vi alls kom fram till festen. Vi körde iland och parkerade så att vi skulle kunna ställa in GPS:en för resmålet. När det var klart åkte vi ut från Stockholm, och GPS:en fick fullständigt fnatt! Som tur är känner jag vägarna ganska bra där omkring, så vi litade till mitt lokalsinne medan GPS:en fick vila från chocken av att bli omställd från Finland till Sverige. Efter att ha kommit ut ur Stockholmsregionen satte vi igång den igen, och allt gick bra ända tills vi passerat avtaget där vi borde ha svängt av. Vi missade avfarten, och tog beslutet att köra efter GPS:en (vi hade fått noggrann vägbeskrivning med email, om vi ändå följt den….).

Vi körde mot destinationen i sakta mak, med några stopp för kaffe och mat, och när vi slutligen hörde “aannkoomsst” från damen i burken (barnbarnens benämning på GPS-rösten i mammas dito) befann vi oss mitt i en trevägskorsning! Herrljunga åt ena hållet, och Borås åt andra hållet. Vi kollade en infotavla som vi hittade på vägen, och då visade det sig att vi var i närheten av Herrljunga. Vi vände och frågade en herre om vägen. Han frågade “varifrån kom ni?” och jag svarade “inte en susning!” Som tur var hade maken koll på den biten.

Nå, det visade sig att vi skulle åka tillbaka varifrån vi kom, och på vägen skulle vi se en skylt med ortnamnet vi skulle köra emot. Mycket riktigt! Vi hade kört förbi avtaget ett antal gånger redan, visade det sig. Vi åkte tillbaka, ooch nu kom vi äntligen rätt! Jag var uppe i åtskilliga varv och förfasade mig över vår “sena ankomst” (jag hade lovat ankomst ett visst klockslag), medan maken tog det helt cool och körde lugnt och sansat ända fram till destinationen, för sen hade vi inga problem mera. Vi hade ju en vägbeskrivning prydligt präntad på papper!
Nästa gång skaffar vi en vanlig hederlig bilkarta, som man brer ut över motorhuven efter att ha stigit ur bilen på en mysig rastplats. Vi klarade oss utmärkt med den när vi bilade ner genom Sverige från Umeå, och vi körde inte fel en enda gång. Kunde det månntro bero på att vi inte hade något specifikt mål?