Archive | July, 2013

Idag, för trettio år sedan

1 Jul

Blir litet nostalgisk när jag tänker tillbaka på 1/7 1983. Då var Varuboden nere vid torget, där Ekenäs Gamla Apotek och några till numera huserar. Det var min första arbetsplats, som jag fick efter en 5 minuters session på arbetskraftsbyrån (den lilla byggnaden vid Torngatan hyser numera en nyöppnad frisersalong), och en 25-minuters session med butikschefen på Varuboden. Redan att få jobbet var ett lyft i sig då alla förutspått mig en längre tids arbetslöshet följd av återresa till Sverige med svansen mellan benen. “Du kan ju inte finska”, och “vad hade du tänkt jobba med som inte kan språket?”. Det är fortfarande litet svårt för en del svenskar att få in i skallen att man faktiskt pratar svenska på en del håll i Finland, även fast vårt släkte (Finlandssvenskarna) är utrotningshotat.

Jag började min bana på Varuboden i bröddisken, och visst, en del språkförbistring förekom ju nog. Jag fick bara skatta mig lycklig som inte blev stationerad i köttdisken för då hade det kunnat bli vad som helst. Det var i alla fall lättare att förstå skillnaden mellan limpa och kanellängd på finska än att skilja yttre och inre filé från varandra på en köttbit – på finska! När jag sen blev “uppflyttad” till kassan fick jag erfara vad det innebar att ha ett ganska knackigt ordförråd i det finska språket. Litet finska hade pappa tutat i mig under min uppväxt (han var tvåspråkig och hade finska som modersmål under sin uppväxt), så det hade jag väl försökt hålla vid liv, men det räckte inte långt.
Jag minns en midsommarafton, när vi hade rusning i butiken och långa köer till kassorna. Man körde varor genom skannern så svetten strittade, samtidigt som man försökte vara glad och trevlig och önska alla en “Trevlig Midsommar” eller “Hauskaa Juhannus”. Skrattbanden hade stelnat i kramp för länge sen och man ville bara hem! Plötsligt har jag en något överförfriskad finskspråkig herre framför mig, som hade köpt 2 stora flaskor 7Up och en lika stor Coca Cola. Han frågade efter en plastkasse och fick en sådan. Då han väl packat ner sina tre 1½-litersflaskor tittade han på mig, vägde plastkassen i båda händerna och sade “Toivotaamme että tämä kestää” (eller något sånt, garanterar inte grammatiken), med ett syrligt tonfall. Jag log glatt och sade vänligt “kiitos samoin”, eftersom jag bara hade hört första ordet i det han sade, så jag tyckte det var bäst att vara artig tillbaka! Blicken jag fick sade allt om vad han ansåg om mig och min artighet, men han hade den goda smaken att inte säga något annat än “Jaaha!” var på han lämnade butiken med en sur blick över axeln. Jag fick ju snart förklaringen av följande kund, som höll på att kvävas av skratt. Tilläggas skall, att jag stötte ihop med mannen ifråga på en krog senare under kvällen, men då hade han förbrukat innehållet i minst två av de tre flaskorna, och spetsat hade det garanterat varit. Han kände i alla fall inte igen mig. Puh!!! En sån grej glömmer man inte vare sig man är finsk- eller svenskspråkig.

När man sitter i kassan är det meningen att man också skall sälja cigarretter, det vet vi ju alla. Vad jag inte tagit med i beräkningen, var att det fanns en del märken som skilde sig från dem jag var van vid, och det skulle ge mig vissa bekymmer. Jag hade kvällstur och skulle precis stänga när en stressad dam kom och radade upp sina varor på bandet. Jag drog varorna genom skannern och tog betalt. När hon fått sina växelpengar sade hon: “Och sen ska jag be att få en Femma”. “Nej men det går inte, då stämmer inte min kassa ikväll”. “Men snälla fröken, jag vill ha en Femma!”. “Snälla rara frun, jag kan inte ge er en femma, för då stämmer inte min kassa!”. Damens tonfall blev allt mer desperat och min röst var på väg upp i falsett. Fattade då inte människan att hon fått rätt växel och att jag inte kunde ge någon mer femma åt henne??!!
Jag råkade kasta en blick på min kollegas ryggtavla i kassan bredvid, och axlarna skakade konvulsiviskt. Till slut reste hon sig upp, plockade ner en ask cigarretter med en stor femma i silver tryckt på paketet. Sen återvände hon till sin kassa men jag han skymta tårar av återhållet skratt rinnande ner för hennes kinder. Det fanns 1:an, 3:an och 5:an från samma tillverkare. Åhååjaja….

Några år senare hade jag fått anställning på en mindre firma i stan, och skulle få ännu mera prövningar i det andra in-hemska språket. Jag fungerade som allt-i-allo, d.v.s. kontorist, försäljare och växeltelefonist. En dag ringde en herre och frågade efter min chef, som för tillfället var upptagen av besök. Jag svarade vänligt att “hän on nyt vieraissa, voinko jättää viesti?”. “Aaaha, ähummm, ei kiitos, soitan myöhemmin” blev svaret, varpå samtalet bröts. Jag fortsatte med det jag hade för händer tills jag än en gång blev avbruten, denna gång av min chef. Han stormade in på mitt kontor med långa steg, högröd i ansiktet och svart i ögonen. “Vad menar du med att säga åt kunderna att jag är på främant??!!!” undrade han med förrädiskt låg röst. Jag förnekade bestämt att jag hade sagt något sådant, och han vidhöll att jag gjort det. När han sen förstod att jag blandat ihop begreppen, så benade han upp dem åt mig. “Vieraita är gäster, vieraissa är att vara på ‘främant’, eller ‘vänstra’ eller vad du vill kalla det” förklarade min chef med tillkämpat tålamod. Så lärde jag mig något nytt då igen, i det finska språkets snåriga djungel.
Men tro nu för allt i världen inte att mina språk-grodor fått mig att hålla klaffen! Nej då, här pratas det finska hellre än bra. Det bjuder jag på.

Advertisements