Välkommen, lördag!

7 Jun

Sitter här, fyra minuter över midnatt, och känner att jag borde skriva ner en del av dagens händelser. Det har varit en ganska intressant fredag, faktiskt. Maken tvättade och städade min bil, så nu står den på gården och blänker och ser småmallig ut. Efter en litet sen lunch var det dags för mig att åka på mitt vanliga veckoplums med väninnan, och vi träffades i vanlig ordning vid simhallen. Ibland hittar vi varandra utanför, ibland i caféet. Det var nu jag märkte att jag hade lämnat huvudet hemma, för jag brukar normalt vara klar ganska samtidigt med väninnan, men idag var det som om jag faktiskt lämnat huvudet hemma på hallbordet, för jag yrade omkring som en vimsig höna och lyckades inte få av mig kläderna förrän väninnan satt invirad i sin badhandduk och tittade på mina förehavanden. “Ajjaaa, jag borde kanske göra likadant”, och sen blev det fart. När vi kom ut i duschrummet möttes vi av en bekant som visste berätta att simhallen var invaderad av 60 ryska barn som intagit inrättningen helt oanmälda, och som från ingenstans! Vi sände en tyst bön att dom inte hade invaderat motionsbassängen, och vi blev bönhörda för den var praktiskt taget tom, så när som på två “vattenlöpare” i första banan. Så vi äntrade andra banan genom att snyggt och prydligt glida över “mittremsan”, eller avdelaren, vad ni nu vill kalla det – vi börjar bli riktigt duktiga på den där glidande, sidledes rörelsen. Först inta sida mot mittremsan, sen lägga sig längs med, lyfta ena benet över remsan och låta sig rullas över av de där “rullorna” som remsan består av, och plums, så är man över i den andra banan. Ibland går det bättre än i bland.

Problemet var bara att vi hade ett fasligt nojsande och skrikande i öronen, så dagens halvkilometer var inte alls så meditativ som den brukar vara! Ibland brukar vi simma i bredd i livligt samspråk (när det låter sig göras, man måste ju visa hänsyn), ibland simmar vi i egen takt och säger just ingenting förrän vi kommer i bastun. Idag var det omöjligt att göra sig hörd i vanlig samtalston, och inte hade vi lust att dela med oss med de övriga två som vattenkutade i banan bredvid, så vi simmade vidare under tystnad oss emellan. Det är helt okay att barn leker och skrattar i bassängen, och normalt brukar vi inte störas av dem, men när det kommer 60 ungar på en enda gång!! Och dessutom hade dom tydligen brutit mot varenda regel som fanns att bryta mot i simhallen, så vi var litet förnärmade å personalens vägnar som ju mer eller mindre blivit tagna på “bas-sängkanten” av alla dessa telningar. Inte kunde personalen kommunicera med vare sig barnen eller personalen som var med dem heller, för ingen förstod engelska. Man har visserligen bandat in simhallsdirektiv på svenska, finska, engelska och ryska, som talar om vad man bör göra innan man går i bassängerna, det finns till och med ryska skyltar uppsatta in till duschen. Men den ryskspråkiga dam som bandat in reglementet fanns inte tillgänglig idag, när hon skulle kunnat vara till hands. Vi avverkade i alla fall vår halvkilometer och sen var det dags för några längder med korkbältena runt magen. Vi hade inte riktigt ro att promenera så länge idag, för vi ville hinna in i bastun och sen duscha och klä oss innan svärmen kom ikapp. Så vi tog ett par-tre raska längder och sen fort in i duschen, bastun, tvätta sig och in i omklädningsrummet. Puh, tomt! Ändå var en av barnens ledare och vandrade runt där med alla nycklar klirrande i takt på ett oroväckande sätt. Hon hade samlat barnens skåpnycklar som armband längs ena armen och de nådde henne upp till armbågen. Vi klädde på oss, och nu visade jag igen prov på en vimsighet som inte liknade något, för när vi klätt oss så låste jag först skåpet, istället för att ta ut kortet och lämna dörren öppen som brukligt är. Sen upptäckte jag vad jag höll på med och ryckte åt mig kortet. Vi promenerade iväg ut till bilen, och där märkte jag att jag såg dimmigt vilket betydde att jag hade glasögonen någon annanstans än där dom borde vara, tillsammans med solglasögonen. Det var bara att ta farväl av väninnan och lufsa tillbaka in i simhallen. När jag kom till omklädningsrummet var det invaderat av åtminstone hälften av alla dem som varit ute i simhallen för bara en liten stund sen. Snacka om tajmning!!

Mitt huvud lyser fortfarande med sin frånvaro, men det gör ingenting. Det är “en del av min charm”, och jag behöver det inte under veckoslutet. Maken får sköta tankeverksamheten ett par dagar nu. Jag kan bara säga, välkommen lördag! Min absoluta favoritdag i veckan.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: