Archive | June, 2013

Trimma katt och få fnatt

29 Jun

Som ni säkert redan vet har vi en så kallad “semi-långhårs-katt”, vad nu det där “semi” står för vet jag inte riktigt, men efter de här dagarnas trimmar-strapatser kan jag föreställa mig att det betyder “lång och krävande päls” för att vara snäll i terminologin. 

Sommartid duger vi bara som utfordringsstation, i övrigt ser man inte röken av henne alltför mycket, och då blir ju pälsvården därefter. Jag brukar försöka hålla efter hennes päls, för det blir jobbigt både för henne och mig (i nämnd ordning) att reda ut alla tovor som dyker upp om man inte drar igenom pälsen med jämna mellanrum. Hur som helst, nu såg hon ut som ryk och regn i pälsen, det stod ut tofsar både här och där, och den stolta vackra svansen hade också fått sig en törn av tidens tand. Husse och jag hade ett projekt framför oss.”

“It takes two to tango” sägs det, och “it takes two for cat-cleaning” kan vi skriva under på. Nu frågar sig någon säkert “varför kämpa med sådant när man kan ta rakmaskinen?”. Jo, för att jag lovade Bessie att hon aldrig skulle behöva uppleva det, efter att vi båda hörde rakmaskin på katt inifrån veterinärens mottagning första gången vi var dit efter att hon kom till oss. Det var ett hjärtskärande ljud, för katten hade tydligen inte blivit sövd eller ens fått sedativ.

Nå, hur som helst, vi överlistade Bessie en kväll när hon kommit in på sin sena middag, och så blev det pälstrimning. Husse höll ett stadigt tag i nackskinnet med ena handen, samtidigt som han smekte med andra handen och viskade lugnande och mjuka saker i hennes öra. Jag vete katten vad han viskade, för hon varken klöste eller bet, ormade sig eller på annat sätt försökte komma loss. Hon bara morrade, jamade, fräste och spottade. Det tog sin lilla knappa timme, och då hade vi bara klarat av ena sidan. När husse släppte taget var det som att släppa på spärren till en katapultstol! Något grå-vit-lurvigt sprätte upp från “trimningsbordet” och satte fart mot ytterdörren. Hon visade sig inte förrän klockan 5 på morgonen, och när hon nästa gång kom in var det först med en vaksam blick in mot mitt arbetsrum och sen på tysta tassar in i köket för en munsbit.

Nästa kväll var det dags för andra sidan, och samma procedur. Den här gången fann hon sig bättre i sitt öde, och det var inte fullt så mycket morr, spott och fräs. Jag är fortfarande lyckligt ovetande om vad husse viskade i hennes ludna lilla öra, men hon låg så stilla det bara gick med matte luggandes i svansregionerna (tänk er själva när frisören har en dålig dag någon gång).
Nu är vi i alla fall förlåtna, för idag har hon haft lördagsmys med oss i sängen, d.v.s. legat tätt intill mig och kurrat som en liten mini-motor. Till och med när jag än en gång kom med kam och borste efter att ha hittat några bortglömda tofsar i pälsen, låg hon snällt och resignerat kvar. Inte ens husse var där och viskade saker i örat på henne.

Advertisements

Midsommar

27 Jun

Jahapp, så här är det med mitt blogg-kåseras. Det blir litet si och så med kontinuiteten. Men det är ju roligare att skriva när man har litet att berätta. Kära svärmor är hemma från sjukhuset och fri från alla basilusker. Men jag hade nog blivit förvånad om inte den kuren hon fick, hade bitit på henne. Det kan man kalla hästkur! Det är i alla fall skönt att hon är på G igen.

Midsommarafton för trettio år sedan, ganska exakt, körde jag iland i Åbo för att bosätta mig i Finland för – åtminstone en tid.. Jag hade inte en aning om vad som väntade mig, allra minst vilka jag och min dåvarande sambo skulle fira midsommar med. Jag minns ärligt talat inte alltför mycket av den midsommaraftonen, men ett minns jag hur klart som helst, och det var uppvaknandet på midsommardagens morgon. Någon i gänget hade lånat ett armetält, och där låg vi snyggt uppsmetade längs tältväggen i en liten cirkel. Jag vaknade av att det regnade in, och frågade om någon skurit hål i tälttaket. “Nää, det är Kalle som pissar mot mittstolpen” sa någon sömnigt! Då blev det fart i mig, för mycket riktigt var det en av herrarna som inte hittat utgången, eller så trodde han att han var ute redan. Men han skulle i alla fall få skjuts ut genom tältdörren med fart, det såg hans sambo till. Hur som helst, jag är fortfarande kvar. Inte i armétältet, dock i Finland. Och jag har inga som helst intentioner att ändra på den saken.

Midsommaren i skärgården klarade vi utan större missöden, förutom att batteriet i båten vägrade samarbeta. Volvon fick låna ut sitt batteri över helgen, och det gick ju helt bra. Midsommarmaten och -snapsen (för dem som drack snaps, alltså) sjönk ner i takt med snapsvisorna och regnet höll sig borta hela midsommarkvällen. På midsommardagens morgon vaknade jag av att en blixt lyste upp kajutan, sen hann jag inte ens räkna till halv ett förrän smällen kom. Och vilken smäll, sen! Därefter kom regnet, och jag trodde det skulle smattra sönder kapellet! Där låg jag och lyssnade på åska och regn, och kände mig väldigt stolt över mig själv som inte ens var rädd!! Jag som alltid varit rädd för åskan. Jag minns första midsommaren jag firade på ön, då åskade det också, och vi bodde i en liten koja vid foten av ett berg. Inget högt berg, men tillräckligt för att det skulle smälla rejält. Jag hade alldeles nyss somnat när det small till och jag satte mig kapprak upp i sängen. Min sambo (vi var inte gifta då ännu, men nyblivna sambos) skrattade gott åt mig där jag satt, men jag tyckte inte alls det var roligt så han fick en halvgråtande, halvt ihjälskrämd skopa ovett! På morgonen fick vi veta att åskan slagit ner på ön, dock inte på vår sida, och haft sönder någon elmätare.
Midsommardagen och resten av helgen fortsatte dock i glada vänners och släktingars sällskap med sol och värme inifrån och ut.

Nu är vi sakta men säkert på väg mot kortare dagar och längre nätter igen. Men det är mycket kvar av sommaren, så jag ska verkligen njuta. I synnerhet om den fortsätter att visa sig från den soliga sidan som hittills. Alla våra årstider har sin charm, men sommaren är i alla fall bäst. I synnerhet om den fortsätter som hittills.

En vecka har gått…

15 Jun

Jisses ja, ännu en vecka har gått och man har gjort nya erfarenheter hela tiden. Kära svärmor har varit på sjukhus och ingenting har egentligen varit sig likt, för man har oroat sig och grubblat, och fokus har varit på farmor mest hela veckan. Men slutet gott, allting gott. Nu är hon hemma igen, och skall fortsätta sitt tillfrisknande på egen hand och under ett antal vakande ögonpar från oss omkring henne. Det var ingenting livshotande men nog så obehagligt för henne själv, och några dagar i spänning och viss oro för oss innan vi fick veta vad som fattades henne. Ändå höll hon humöret uppe på oss allihop under sjukhusvistelsen, och skämtade om sin “efterhängsne kavaljer” (droppställningen) som följde henne vart hon gick. “Man har ju inget privatliv alls med den här, han ska till och med följa mig in på toaletten”. När väl “skilsmässan” var ett faktum och alla droppslangar var väck, konstaterade farmor att han nog var bra att ha ibland, när man behövde luta sig! Det är i alla fall skönt att hon är hemma och “på G” igen.

För övrigt har veckan varit sig lik, om än regnig. Men det har varit nödvändigt för att allt ska fortsätta grönska och blomma, och idag har solen tittat fram och värmt oss en aning, även fast det inte lockat att simma i havet. Idag har jag också stiftat bekantskap med min väninnas sax och färgburk, så kalufsen har fått sig en duvning. Jag hade en ganska oangenäm dröm för någon vecka sen, som jag var noga med att referera där jag satt i frisörstolen. Jag drömde att jag kom till samma väninna och skulle klippa mig, och jag sade att “nu har jag lyckats få upp håret i ‘knodd’ efter mycket om och men och många spännen, så nu får du inte ta mer än de allra yttersta topparna”. Varpå väninnan tar fram saxen, greppar min hårknodd i ett stadigt tag och klipper av alltihop! Jag vaknade med ett ryck och måste naturligtvis känna om allt hår var kvar, och jo, det fanns där i ett rufsigt virrvarr på huvudet. Pust, skönt! Det var bara att vända sig på andra sidan och somna om, men det tog en stund kan jag lova. Min väninna skrattade gott åt min dröm och lovade dyrt att ingenting sånt skulle hända. Och jag har fortfarande kalufsen kvar, om än i putsad fason och med litet färg som täcker mina gråa strån. Imorgon ska den här kalufsen få stifta bekantskap med MC-hjälmen igen, om bara vädret tillåter. Yeesss!!!!

Välkommen, lördag!

7 Jun

Sitter här, fyra minuter över midnatt, och känner att jag borde skriva ner en del av dagens händelser. Det har varit en ganska intressant fredag, faktiskt. Maken tvättade och städade min bil, så nu står den på gården och blänker och ser småmallig ut. Efter en litet sen lunch var det dags för mig att åka på mitt vanliga veckoplums med väninnan, och vi träffades i vanlig ordning vid simhallen. Ibland hittar vi varandra utanför, ibland i caféet. Det var nu jag märkte att jag hade lämnat huvudet hemma, för jag brukar normalt vara klar ganska samtidigt med väninnan, men idag var det som om jag faktiskt lämnat huvudet hemma på hallbordet, för jag yrade omkring som en vimsig höna och lyckades inte få av mig kläderna förrän väninnan satt invirad i sin badhandduk och tittade på mina förehavanden. “Ajjaaa, jag borde kanske göra likadant”, och sen blev det fart. När vi kom ut i duschrummet möttes vi av en bekant som visste berätta att simhallen var invaderad av 60 ryska barn som intagit inrättningen helt oanmälda, och som från ingenstans! Vi sände en tyst bön att dom inte hade invaderat motionsbassängen, och vi blev bönhörda för den var praktiskt taget tom, så när som på två “vattenlöpare” i första banan. Så vi äntrade andra banan genom att snyggt och prydligt glida över “mittremsan”, eller avdelaren, vad ni nu vill kalla det – vi börjar bli riktigt duktiga på den där glidande, sidledes rörelsen. Först inta sida mot mittremsan, sen lägga sig längs med, lyfta ena benet över remsan och låta sig rullas över av de där “rullorna” som remsan består av, och plums, så är man över i den andra banan. Ibland går det bättre än i bland.

Problemet var bara att vi hade ett fasligt nojsande och skrikande i öronen, så dagens halvkilometer var inte alls så meditativ som den brukar vara! Ibland brukar vi simma i bredd i livligt samspråk (när det låter sig göras, man måste ju visa hänsyn), ibland simmar vi i egen takt och säger just ingenting förrän vi kommer i bastun. Idag var det omöjligt att göra sig hörd i vanlig samtalston, och inte hade vi lust att dela med oss med de övriga två som vattenkutade i banan bredvid, så vi simmade vidare under tystnad oss emellan. Det är helt okay att barn leker och skrattar i bassängen, och normalt brukar vi inte störas av dem, men när det kommer 60 ungar på en enda gång!! Och dessutom hade dom tydligen brutit mot varenda regel som fanns att bryta mot i simhallen, så vi var litet förnärmade å personalens vägnar som ju mer eller mindre blivit tagna på “bas-sängkanten” av alla dessa telningar. Inte kunde personalen kommunicera med vare sig barnen eller personalen som var med dem heller, för ingen förstod engelska. Man har visserligen bandat in simhallsdirektiv på svenska, finska, engelska och ryska, som talar om vad man bör göra innan man går i bassängerna, det finns till och med ryska skyltar uppsatta in till duschen. Men den ryskspråkiga dam som bandat in reglementet fanns inte tillgänglig idag, när hon skulle kunnat vara till hands. Vi avverkade i alla fall vår halvkilometer och sen var det dags för några längder med korkbältena runt magen. Vi hade inte riktigt ro att promenera så länge idag, för vi ville hinna in i bastun och sen duscha och klä oss innan svärmen kom ikapp. Så vi tog ett par-tre raska längder och sen fort in i duschen, bastun, tvätta sig och in i omklädningsrummet. Puh, tomt! Ändå var en av barnens ledare och vandrade runt där med alla nycklar klirrande i takt på ett oroväckande sätt. Hon hade samlat barnens skåpnycklar som armband längs ena armen och de nådde henne upp till armbågen. Vi klädde på oss, och nu visade jag igen prov på en vimsighet som inte liknade något, för när vi klätt oss så låste jag först skåpet, istället för att ta ut kortet och lämna dörren öppen som brukligt är. Sen upptäckte jag vad jag höll på med och ryckte åt mig kortet. Vi promenerade iväg ut till bilen, och där märkte jag att jag såg dimmigt vilket betydde att jag hade glasögonen någon annanstans än där dom borde vara, tillsammans med solglasögonen. Det var bara att ta farväl av väninnan och lufsa tillbaka in i simhallen. När jag kom till omklädningsrummet var det invaderat av åtminstone hälften av alla dem som varit ute i simhallen för bara en liten stund sen. Snacka om tajmning!!

Mitt huvud lyser fortfarande med sin frånvaro, men det gör ingenting. Det är “en del av min charm”, och jag behöver det inte under veckoslutet. Maken får sköta tankeverksamheten ett par dagar nu. Jag kan bara säga, välkommen lördag! Min absoluta favoritdag i veckan.

Frustrerad, mer frustrerad, mest frustrerad!

6 Jun

Alltså, ibland kan jag bli rent nipprig på en del byråkrater som sitter på en stol i ett kontor och ser ut och låter som att dom vet en hel massa, men sist och slutligen vet dom inte ett skapande smack!!
Jag hade ett problem med en registreringsrutin som inte fungerat, och som jag gjort för en klients räkning. Rutinen utfördes redan förra torsdagen, och jag började fundera litet smått idag när jag var in och kontrollerade och kunde konstatera att ingenting hade hänt. Dessutom började tiden sakta rinna ut, och jag behövde registreringen för att kunna utföra vissa saker för min klients räkning. Jag tog kontakt med myndigheten ifråga, och där svarade då en dam – efter en god stunds väntan uppmuntrat med telefonsvararens “Det är kö hos vår kundtjänst, vänligen vänta”, – på de flesta av mina frågor med “jag vet inte”. Jag frågade om vi måste göra om hela proceduren, och fick svaret “nej, det är helt korrekt utfört”. “Men varför fungerar det då inte???”. “Vet inte” blev svaret än en gång.

Så där höll vi på och dribblade fram och tillbaka i gott och väl 20 minuter (maken tog tid!) innan det brast för mig och jag nästan röt i telefonen: “Men kan du för allt i världen koppla mig till någon som VET något om rutinen, då??”. Jag var nästan beredd på ännu ett “jag vet inte”, men det kom ett spakt “jo, jag ska koppla er vidare”. Nå men tack så innerligt!!! När jag äntligen kom vidare skulle det visa sig att den damen hade saken helt klar för sig innan jag ens hade börjat min tirad, och jag fick nya direktiv. Inom loppet av fem minuter hade jag saken klar för mig! Sen var det bara att kontakta klienten och bestämma tid för nytt möte så att vi kunde få ordning på problemet. Håhåjaja.. Därefter var det bara att fortsätta med följande projekt, där det skulle visa sig att jag missat en annan rutin i mitt eget system, vilket orsakade litet kaos i mina siffror och närmast hjärtsnyrp hos mig själv. När jag väl utfört den rutinen föll saker och ting på plats, som dalande maskrosfrön om sommaren. Om man nu kan använda den liknelsen…. (Jag vill bara inte tänka på höstlöv nu när vi äntligen har sommar)
Till min stora tröst visste jag att jag snart skulle få lägga ner allt som hade med brydda byråkrater och surriga siffror för idag, och dra iväg till stranden med en väninna och hennes lilla son. Oooh, vilken lisa för en sargad bokförarsjäl.

Sommar, sommar, sommaaar…

5 Jun

…. Och med sommaren kommer mygg, getingar, ormar, flugor och annat kryp. Men också underbara fjärilar, fåglar, blommor, dofter, solsken och klarblå himmel. Som idag! Visserligen har jag suttit i bilen och kört ut leveranser till kunder som beställt av mig, men det har varit ett nöje också det.
Tillbaka till det här med mygg, getingar och annat otyg. Jag kan inte säga att jag är överförtjust när terrassen invaderas av dessa stickande och surrande saker, men dom måste ju få leva dom också, eller??? Dom hör ju i alla fall till naturens cykel, sägs det. Fram till för ett par år sen hade jag fullkomlig panik så fort jag hörde en geting! Jag kastade allt jag hade för händer och lade benen på ryggen i tron att det skulle hjälpa mig. Det var ett flaxande och ett farande för att undkomma de där krypen i randig pyjamas, och hittills har jag inte blivit stucken, även fast jag i stundens hetta skrikit “stick, ditt jäkla otyg!”, vem annan som helst hade tagit mig på orden! Jag har inte en aning om hur det gick till, men en sommar för ett par år sedan satt jag en regnig midsommarafton uppe på ett loft ute i skärgården, med maken och några andra. Vi åt midsommarmat och hade allmänt mysigt, ända tills jag lade märke till att det surrade något alldeles förfärligt kring öronen. Jag brydde mig inte (!), utan fortsatte att njuta av sillen och allt det goda jag samlat på tallriken. Surrandet kom allt närmare och blev mera irriterande, och jag råkade som av en händelse lyfta blicken och titta upp i taket ovanför makens kusin som satt mitt emot mig. Där fanns ett getingbo, och det var full aktivitet!

Jag konstaterade helt lugnt (för att vara jag) att “du har ett getingbo ovanför din högra axel” adresserat till kusinen. “Okay”, sa han, makens kommentar var “hur kommer det sig att du sitter kvar???”. I normala fall hade jag lagt besticken ifrån mig och rasat ner för trapporna, antingen till fots eller i värsta fall á la fiskana, men nu satt jag bara kvar och konstaterade att dom började bli litet väl intresserade av min mat. Nu klarar jag faktiskt av att sitta still när en “randig pyjamas-polare” kommer flygande, och humlorna får gärna surra omkring mig, för dom fascinerar mig med sitt oerhörda trots mot tyngdlagen. Myggorna, däremot, har jag nog svårt att acceptera. Dom sticks dom små otygen, och det kliar något så förjordat!! Men nu tror jag att jag har hittat något som fungerar! Jag sprayar Listerine Munvatten på allt trä som finns på terrassen. Det funkar än så länge, men jag måste nog förnya sprayandet mellan varven. Allt är värt att prova, bara man slipper det surrande, stickande eländet.