Archive | May, 2013

Madame Väs

31 May

Jag har ofta undrat varför vi kvinnor ska vara utsatta för sådana saker som menstruation, PMS och annat krafs?? Jag har förstått att det förstnämnda är en av flera förutsättningar för att kunna bli gravid, men det här begreppet PMS skulle ju faktiskt kunna skrotas. I synnerhet när man gått igenom klimakteriefasen och lyckats klara äktenskapet på kuppen! Jag kan när som helst medge, att om inte min kära man varit den han är, så hade jag garanterat varit skild för länge sen! Och som belöning borde han ju verkligen få slippa de här PMS-faserna, men enligt min läkare lär jag få dras med dem många år ännu. Så jag får ju verkligen sätta till alla klutar så att inte skilsmässopappren ligger på bordet och gubben är puts väck en dag.

Jag är verkligen hemsk under en hel vecka, och en huggorm är rena smekningen i jämförelse. Att säga “pip” i fel tonart kan utlösa tårefloder här hemma, och att fråga något när jag inte är beredd att svara, utan sitter i min egen lilla PMS-bubbla, kan få riktigt fräsiga följder. Idag försökte jag vara snäll mot min man, så jag köpte en liten bukett mörkröda rosor åt honom. Han kom hem tidigare än vanligt så jag hade inte hunnit sätta dem i vas, men jag gav dem högtidligen åt honom och sade att det var som plåster på såren för att jag varit en sån bitch senaste veckan. En höjning på ögonbrynen och så frågade han “Har du varit bitchig? Det har jag inte märkt…” Sen tog han buketten och skulle sätta den i vas, stack sig på taggarna och sade “jaa, någon tanke var det ju nog med rosorna, för dom är så förbaskat taggiga”… Som tur är har jag kommit till slutet av den eländiga “veckan”, för annars hade han nog fått både vas och rosor på något annat ställe än på köksbordet, men nu svarade jag bara att “alla rosor är taggiga, vännen”, med huvudet sött på sned. Hrmpfff!!!

Advertisements

Sol ute sol inne…

30 May

Idag var första dagen på länge som det regnade när jag gav mig ut på mitt kundbesök. Det var ett skönt och mjukt sommarregn, man fick nästan lust att klä av sig och ställa sig mitt på gräsmattan för att få en mjuk och len dusch. Men icke, bara att sätta sig i bilen och åka iväg som lovat. Å andra sidan kunde jag se fram emot ett mycket trevligt kundbesök, så jag åkte gärna iväg. Nya kundrelationer är alltid intressanta, och speciellt när man har trevligt från första stund man råkas.
Efter det var jag in via min kära väninna och lämnade några böcker när jag ändå hade vägarna förbi. Vi satt ute på hennes terrass och drack saft i livligt samspråk, medan molnen skingrades och solen tittade fram. Den här årstiden är absolut den bästa av alla! Att kunna sitta ute och bejaka sina laster (en cig och en kopp kaffe, när inte magen krånglar) samtidigt som man njuter av den saftiga, nyutsprungna grönskan, alla dofter och färger… För att inte tala om alla fåglar! Jag kan sitta ute hur länge som helst på morgontimmarna, om jag bara har möjlighet, och njuta av allt detta, och känner mig sååå lyckligt lottad som får vara mitt i det.

Men ibland är det som förgjort när en dag börjar bra. Då kommer det nästan ofelbart något som skall störa stämningen. Idag var det min mage som började fåna sig. Till saken hör att jag äter gröt på morgonen, och idag blev det ovanligt tidigt eftersom jag lovat vara tidigt hos min kund. Vid 10-tiden, när jag damp ner på terrassen hos väninnan, kände jag att det började vrida i “kaggen” och jag kunde för mitt liv inte begripa vad det var fråga om?! Nå visst, jag hade druckit en hälsodryck som var fullkomligt knökfull med järn och annat grönt, och dessa komponenter kan få min stackars “masu” att se rö… Öh grönt, förstås. Så jag får tänka mig för vad jag stoppar i mig så jag inte börjar rosta inifrån. Men känslan var inte sådan heller… Jag åkte hem, värken tilltog så jag kunde inte koncentrera mig på arbetet. En blick på klockan som berättade att det var lunchdags… PLING!!!! Mat, kanske det är just det som fattas?! Det var ju ändå i arla morgonstund som jag satte i mig gröten. Sagt och gjort, in med huvudet i kylen för en snabb inventering av hyllorna, ut med makaronilådan och fram med stekpannan. Efter lunchen borde man kanske ta en liten siesta (de är kloka, de där sydlänningarna), så jag lade mig på sängen för en liten läsestund, varpå någon släckte ljuset och jag vaknade en och en halv timme senare! Dit for den dagen!!!!! Men magvärken var nästan borta, och jag var pigg och utvilad, så vaddå? En “cat-nap” får man väl ta mitt på dagen?

Trädgårdsarbete = terapi för stressade själar?

27 May

Jaa, man kan ju fråga sig hur mycket terapi det är i trädgårdsarbete? När jag och min man skulle skaffa oss ett större boende var vi först inne på att köpa en lägenhet, men när vi upptäckte att vi skulle betala lika mycket till en hyresvärd som till banken om vi skaffade eget hus, så blev det eget hus. Dessförinnan hade vi pratat om trädgårdar och dylikt, och kommit fram till att vi är båda litet dåliga på det här med trädgårdsarbete, litet bekväma, och fördelningen “gröna fingrar” var inte helt rättvis eftersom maken hade blivit begåvad med betydligt grönare fingrar än jag, och jag kan ju inte lassa på honom allt jobb. Hur som helst, vi fick en lättskött trädgård med stora gräsmattor. Hur “lättskött” är nu det, sen? Jo, om man har en “traktorklippare” så går det bra. Det skaffade vi efter några års skuffande, puffande och pustande med en bensindriven gräsklippare och nu går det som en dans, så länge ingenting är ivägen. Jag bör helst inte sätta blomkrukor eller annat “krafs” på gräsmattan (hade tänkt mig små oaser av urnor, grytor och annat, fulla med blommor) för det blir besvärligt att köra runt dem med gräsklipparen, hmpff.

Till saken hör att jag tycker om blommor, men det här med skötseln av de rara liven är inte min “cup of tea”, så min kära lagvigda sköter inomhusblommorna, och när jag glömmer vattna de uteblommor vi skaffat för sommaren, så blir det han som stänker livgivande vatten över dem också. Idag har jag i alla fall tagit mig i kragen och stått med aktern i vädret över blomsängarna, där jag försökt bringa litet ordning bland gräs och ogräs (dom jag vet skillnaden på, gissa hur mycket blommor jag rivit upp som jag inte kommit ihåg att jag planterat…). Jag fick ihop en skottkärra i alla fall, men sen sade ryggen och knäna stopp! Bara att ge sig och beskåda resultatet. Denna beskådan ägnade jag mig inte åt alltför länge, utan valde att sätta mig i solskenet på terrassen med min nya veckotidning. Det första jag slår upp i den eländiga blaskan, vad är det? Jo, “Tips för en vacker trädgård!”.. Grrrrr, just när jag hade lyckats bearbeta mina komplex som jag dragit på mig i samband med trädgårdsskötseln.

Vilken vecka!

24 May

Oj vilken snurrig vecka det har varit, men rolig!! Dag två (som jag ju glömde att skriva om, förlåt) gick som en dans även den. Massor av trevliga människor, och vi hade en lagom genomströmning vid vår monter. Som tur var, stod vi alldeles intill en nödutgång och hade hörnmonter dessutom, så vi behövde inte lida så mycket av värmen i mässhallen, som de andra stackrarna mitt i gyttret längre in. Där var det verkligen svettigt! Men det var en härlig atmosfär i hela mässhallen, och inga sura miner eller klagomål på något sätt. Det enda smolket i glädjebägaren var att en av oss miste en barstol som hon så omtänksamt tagit med sig för att vi skulle kunna vila benen allt emellanåt. När vi skulle ta ner montern fick vi inte allt med oss så vi lämnade hyllorna och stolen kvar i montern till måndag morgon. På måndagen när min väninna kom dit och skulle söka hyllor och stol, så hade stolen fått fötter! Den var spårlöst borta. Hon ringde till mig och var upprörd, och jag tog genast kontakt med arrangörerna, så nu får vi se om stolen hittar tillbaka till sin rätta ägare. Tråkigt när det blir så där.

Söndagen följdes av måndag – tokigt vore det ju annars – och den var lika brådis den, men eftersom jag hade en så bra känsla efter helgen så bekom det mig inte ett dugg. På kvällen var jag och hälsade på en kär väninna som jag inte pratat med på långa tider, och vi hade en tretimmars session med uppdatering om allt möjligt. Det var underbart att sitta där på hennes terrass och bara pladdra och skratta precis som förr. Måndagen följdes som brukligt av tisdag och då hade vi i mässgänget träff för genomgång av mässan och lite “vad-göra-vad-inte-göra” nästa gång vi deltar. Vi konstaterade i alla fall att den här fasonen på mässarrangemanget var roligt och ur ekonomisk synpunkt sett mera givande än tidigare mässor. Då betalade vi oss sjuka, men lika roligt hade vi ändå! Och det är ju den långsiktiga effekten som räknas. När jag kom hem efter mötet hade jag magknip, men det var bara att försöka lura ut om det var på grund av hunger eller överansträngda skrattmuskler, så jag gjorde det som föll sig naturligast för mig i det läget, jag fixade något att äta! Sen lugnade det ner sig i magen, men skrattmusklerna fortsatte att göra sig påminda för vi låg formligen dubbla över kaffebordet mest hela tiden. Så ska det gå till på möten! Undrar om kommunfullmäktige har lika kul på sina möten??? Åtminstone blir det inte kul för oss invånare när dom haft sina möten, och knappast värker skrattmusklerna på dem.

Onsdagen började med fotvård, och tidigt på morgonen för ovanlighetens skull. Men eftersom jag sen skulle på mina kundbesök så var det skönt att vara lite lätt på foten… Hrrmmm, missförstå mig rätt, nu! Så fel det kan bli, men det bjuder jag på…. Sen avverkade jag mina onsdagsuppdrag, hann med en god vän på Café, och sen hem och fortsätta till nästa möte. Igår var jag i den “Stora Staden” och trängdes med Helsingfors-trafikanterna, och jag är alltid lika glad när jag kommer hem helskinnad och orepad (bilen). Förvisso borde man väl ha lite storstadsrutin när man kört taxi i Stockholm, men jag får nog aldrig den rutinen i Helsingfors. Vet bara inte varför. Eller jo, jag vet nog. men det är inget jag bryr mig om att arbeta vidare med.

Idag är det alltså fredag, och det borde vara min lediga dag, men som det nu “häver si” så blir det inte riktigt så… Måste nog jobba litet men sen tar jag fredag och far till simhallen. Det är mitt avslut på arbetsveckan, och jag väntar ivrigt…
Ha ett skönt veckoslut!

Två dagar på mässa, dag ett….

18 May

Jag vet inte om jag är galen, men jag tycker det är underbart roligt med mässor! I synnerhet när vi är ett så bra gäng som jobbar ihop. Igår åkte vi in och “riggade” montern, det vill säga möblerade ett litet krypin på 3 x 3 meter. Jag blev en aning snopen när jag såg hur litet utrymmet faktiskt var, men nu råkar vi ju vara ett gäng kreativa damer med idéer och förmåga till kommunikation sinsemellan, så när vi var klara såg det ut så här:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag på förmiddagen när jag kom till mitt “arbetspass” skulle det visa sig att vi fått göra avkall på ett bord, för det stod i vägen för nödutgången! Vårt snygga bord med blommor och blader.. Men blommorna och bladerna fick andra utposteringar, så det var ingen skada skedd.
Det var roligt att träffa bekanta och icke bekanta, och man slog sig ogenerat i samspråk med vem som än kom förbi montern och hade lust att titta på våra produkter (“Det är ju därför ni är där”, tänker någon. Helt sant!) Vi delade ut smakprov och fick vitt skilda studier på gillande-grimaser och “urrkkk”-grimaser. De sistnämnda var dock relativt få, för det vi gav smakprov på smakar faktiskt inte alls illa.
Eftersom jag fungerade som “avlösare/inkastare” sjasade jag iväg mina vänner på lunch och försökte uträtta litet konstruktivt arbete i montern under tiden. D.v.s. haffa intresserade besökare och berätta om våra produkter. När flickorna kom tillbaka började jag med “inkastar-delen”, det vill säga strosa runt i mässhallen och kolla in besökare som kunde tänkas behöva en dos av någon produkt vi marknadsförde, tog en liten pratstund med vederbörande och delade ut broschyrer. Jag siktade nog i ärlighetens namn in mig på vissa utställare som jag tyckte såg “behövande ut”, och fick löften om ett besök i vår monter under morgondagen.
Om så är att alla dessa utställare besöker vår monter imorgon, så lär vi ha händerna fulla och vara hesa av bara den imorgon. Hoppas, hoppas….
Men om dom nu inte skulle ha tid att titta in, så har det i alla fall varit en underbar dag, och en ny dag väntar imorgon. Jag väntar lika ivrigt på den, som på min Lonkero, så nu ska jag söka upp den.

Ha en skön lördag trots förlusten mot Sverige. “Jellonen” gjorde ett “psyk-dyk” (min personliga uppfattning som jag troligen får f-n för), som så ofta när dom ska spela mot Sverige. Synd, för dom blågula vikingarna borde få på tafsen av våra Lejon snart igen!

Motion i all ära…

14 May

Men ska man verkligen känna sig helt utslagen när man motionerat och försökt hålla den här gamla lekamen i trim? För ett par veckor sedan fick jag för mig att simma en kilometer istället för en halv, och ta ett litet kortare pass med “korkbältet” istället (vattenlöpning, alltså). När vi närmade oss sista simtagen på halvkilometern sa jag åt min kompis som jag alltid simmar med, att “jag har ingen lust att sluta nu, så vi kan väl ta en halvkilometer till?”. Hon var med på noterna, och vi fortsatte alltså av bara farten. Sen tog vi ett kort pass med vattenlöpning för att mjuka upp nacke och axlar. Det blir ju lite statiskt när man simmar bröstsim hela tiden, och nacken känns låst i en “svanhals-position” redan efter de första femhundra metrarna. Det kändes helt bra och vi var väldigt nöjda med oss själva när vi satt i bastun och varvade ner.

Idag hade jag bestämt att jag skulle simma 1 km redan innan jag åkte hemifrån, men när jag klarat av den första hälften av sträckan kändes det tveksamt av någon anledning. Jag mobiliserade allt vad jag hade av självdisciplin och jävlarannamma, och frågade åter igen kompisen om hon var med på ännu en halvkilometer. Det var hon ju så klart, men herreguuud så trögt det gick idag, då! Hur som helst, vi tog oss igenom kilometern, och sen var det bara att spänna korkbältet kring midjan och tassa iväg på några vändor vattenlöpning. Inte helt fel, om det bara inte känts som om man spatserade i gyttja! Benen ville inte alls lyda, och jag hade tänkt ta det i litet snabbare takt, men det var inte lönt att ens försöka. Nå, trösten var att axlar och nacke fick sitt. Upp ur bassängen och raka vägen till toaletten, för nu var det slut med att göra knipövningar också! Det hade fungerat en god stund redan, men allt har en gräns.

Nu sitter jag här och försöker lura ut huruvida jag ska unna mig en relaxkväll framför TV:n eller om jag borde ta itu med litet skolarbete. Jag behöver inte “lura” så väldigt länge det blir liiiite läxor och myyyycket soffa för mig ikväll.

Att resa med (Viking) Grace

13 May

Min rubrik kan ju tyckas litet dubbeltydig, men det är det som är vitsen, liksom… Jag fick den äran att stifta bekantskap med det nya skeppet i Vikings flotta på hemvägen från Sverige, och det var redan en upplevelse i sig. Men mest för att det var en helt ny båt, annars har jag inte så mycket till övers för den transportsträckan. Det blir väl så när man surrat fram och tillbaka i trettio år nu….

När jag kom ner till hamnen efter en liten sightseeing-tur i Stockholm (dom hade stängt av “min” färdväg, så jag körde litet fel, men behöll lugnet för ovanlighetens skull) såg jag en intressant skylt när jag kom till incheckningen. Där stod att man skulle få varorna från Taxfree levererade till bilen! Jag anade en hake i den servicen, och efter att ha frågat damen i luckan så fick jag haken bekräftad. Det gällde endast rutten Stockholm-Helsingfors, och jag åkte ju naturligtvis Stockholm-Åbo. Nå, jag hade redan räknat ut hur jag skulle få det utlovade ölflaket till maken ner i bilen på smidigast möjliga sätt, så det var inget att bråka om. Jag kunde förstås inte låta bli att påpeka det missvisande i informationen och fick medhåll (!).

Väl uppe på bildäck – som visade sig vara en aaaning trångt – kunde jag konstatera att det fanns hiss direkt upp till hytt-däck, och jag upptäckte till min glädje att hissen var precis runt hörnet från min hytt räknat! Yippee, då var det lilla “problemet” löst, vad gäller avståndet hytt-bildäck, som var det främsta kriteriet för att jag över huvudtaget skulle överväga att köpa ölflaket. Öl väger nämligen tungt, och de där handtagen i kartongerna som omger det flytande godiset, är inte de mest pålitliga man kan hitta.
När jag kom in i hytten blev jag full i skratt. På Viking Graces hemsida står att läsa, att Pickolo-hytterna har två bäddar men att de rekommenderar hytten för personer som reser ensamma. Nu förstod jag innebörden i den vinken. Den var verkligen “pytte-pickolo”!! Men där fanns TV, hårtork och en telefon, så utrustad var den för all del. I TV-rutan stod att läsa “Välkommen ombord, Mariann Rosendal”, och godis låg på det lilla bordet i fotändan, flott värre. Ett nattbord som ju nog borde ha haft sin plats vid huvudgärden, men det hade inte låtit sig göras. Hytten var definitivt inte gjord för personer med klaustrofobi, men absolut skapt för nyförälskade par som inte kan vara utan fysisk kontakt någon längre stund. Man är verkligen som “ihopsmetad” om man är två i den hytten. Jag upptäckte ett intressant fenomen; om jag öppnade toalett-dörren och satte ner ena benet från sängen, så var jag mer eller mindre inne på toaletten redan! Inget onödigt spring där inte… Nära och behändigt. När jag satte ner min handväska och “hyttbagen” – har alltid en sådan på dagturer, fylld med diverse saker jag behöver – på golvet så var hytten full, fanns inte mycket svängrum kvar, och då är mina väskor i normalstorlek! Ni kan säkert tänka er kvadratmetrarna i det lilla krypin-et.

När inspektionen av hytten var klar (den gick undan, som ni förstår) var det dags för frukost. Magen kurrade och värkte, för när man stiger upp halv sex en söndag morgon är man inte speciellt sugen på annat än en kopp kaffe och möjligen en liten smörgås. Jag sökte mig upp till däcket som hyste restaurangen, och blev både förvånad och imponerad över att dom sålde tidningar där! Det var något fel, man brukar inte ha tidningar med sig in i buffén, så jag frågade mig fram, och fick reda på att frukostbuffén stod att hitta föröver, alltså litet längre fram ännu. Jag gick dit och hittade det jag sökte. Plockade åt mig tallrik och fyllde den med diverse godis och sen var det att hitta plats, då. När jag väl hittat ett litet bord för två (även det “pickolo”) och satt mig ner, började jag se mig omkring. Jag hade hittat en plats bland “kidsen”, skulle det visa sig. När jag var och hämtade mitt kaffe upptäckte jag en vägg där det stod en text “Kids”, vilket betydde att matsalen hade en avdelning som var utrustad för just barnfamiljer. Jag brukar inte dras till barn i någon vidare bemärkelse, men nu satt jag mitt i högen! Nå, det var ingen katastrof. Jag hade hunnit vakna till så jag behövde inte bli “väckt” av ljudet som kännetecknar den åldersgruppen och då var allt okay, så jag slevade in “sjöfrukost” med god aptit. Och tilläggas skall, att dom små raringarna uppförde sig exemplariskt, varenda en.

Resten av resan tillbringade jag med att läsa i min lilla hytt, titta på TV, promenera runt på båten som ju nog är bland det flottare jag sett. I taxfree-shopen hade dom små “vinprovar-oaser”, och till och med en egen avdelning för “whisky-vänner”. Inte illa. Det blev nog att irra omkring litet för att hitta det jag sökte, men jag antar att det är just det som är meningen med de strategiskt placerade sakerna.
När jag handlat färdigt gick jag och satte mig i ett fönster och tittade ut på skärgården. I samma fönster satt en ung husse med sin vackra långhåriga……………… Taxfröken. Det vill säga, husse satt, och Taxfröken låg utsträckt i hans famn med benen i vädret i sin fulla lilla längd (det var en dvärgtax). Hon brydde sig inte om att förbipasserande kom och tittade på henne, än mindre brydde hon sig om mig när jag med husses tillstånd fotograferade henne, låg bara där i solskenet som kom in genom fönstret, med ögonen slutna, och njöt! Så åker man Viking Grace med grace!
Litet snöplig avslutning på den för övrigt angenäma resan var, att vi fick vänta en dryg halvtimme innan dom lät oss köra iland. Jag hade inte en blåblek aning om vad som krånglade, men många av de övriga passagerarna på bildäcket höll på att få panik och surrade omkring som nyvakna humlor och försökte få svar på sina frågor. Jag hörde inte svaret som gavs, och jag brydde mig inte heller. Jag satt och lyssnade på country i min bil och mådde allmänt morjens vid tanken på att jag snart skulle vara hemma igen.